Den första refrängen var den sista

Lika förbryllande som det är att The Avalanches ej ännu - nu sisådär ett decennium efter debuten - lyckats generar ett andra album, nästan lika förbryllande är det att Khonnor inte lyckats genomföra en motsvarande prestation. Eller: Handwriting är och förblir ett ofattbart unikt album, och jag vill gärna tro att endast de sällsamma omständigheterna (Connor Kirby-Long, okänd, ensam, i skymundan för sina föräldrar, i en mörk, månbelyst källare, på en dator från 80-talet, viskandes i micken under kudden) utgjorde de premisser, vilka Handwriting nödvändigtvis förutsatte - men som efter debuten och erkännandet inte längre kunde existera. Således kan det ju tyckas vara en vacker sak - precis som Postcard Records flyktiga tillblivelse, eller det totala vakuum som följde ...och stora havet.

Vi får kanske aldrig uppleva en uppföljare. Kanske är det också så det bör förbli. Jag önskar bara så att det hände, ändå - och att öppningsspåret skulle låta exakt så här:

Bibio - Haikuesque (When She Laughs)

A

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jakob Hellman.

2009-08-14 @ 16:38:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0