BEFORE HOLLYWOOD

I won't share you

you wish!

Ha ha ha!

Nu lyssnar jag väldigt sällan på Spotify. Eller egentligen musik över huvud taget. Det blir oftast en gammal godig av typen Iron & Wine på helgerna. På jobbet har jag så sjukt många podcastar att avverka. Och så har jag inte Facebook... Men varför avinstallera programmet? Jag förstår inte riktigt.



I övrigt håller jag med. Dämpa delandet. Så intressant är ingen. Och hela poängen med elitism (i positiv bemärkelse) är ju att hålla "sanningar" för sig själv, eller till en extremt begränsad skara "godkända". Annars är det ju bara att acceptera svennebananande och vrida upp Bono all up dis muttafuckhua.

Jag förstår inte aversionen mot att dela. Det är väl ett val, precis som du väljer vad du vill säga med munnen till folk omkring dig?

Om det händer något viktigt och du får höra det genom någon via någons facebook (vill du hyra en lägenhet på Götgatan?) förstår jag inte varför det skulle vara dåligt.

Faktum är att den första typens delning (som i exemplet i tunnelbanekön ovan) är en förutsättning för viktigare delning.

Och som du sa själv, det finns en hidefunktion i Facebook och du inte måste prenumerera på alla RSS-flöden du kommer över. Du väljer själv vem du vill följa på twitter.

Det här låter (vilket är utmärkande för framförallt äldre generationer) som ren och skär rädsla för förändring. Vår generation är inte den yngsta på nätet längre. Mina kusiner är praktiskt taget födda med en dator i knät, 11 år gamla, och reflekterar inte ett dugg över det här fenomenet. De skulle inte ens kalla det fenomen. Det är som att äta, andas eller sova för dem. Och det är denna omedvetna acceptans, eller vad man nu vill kalla det, som gör att de kommer ta över världen långt före dig och mig.



Dessutom förstår jag inte varför man skulle må bättre av att ta bort Spotify.

Du får gärna utveckla.

Tycker att det är lustigt hur förespråkare av sociala medier alltid utgår ifrån att människan högsta/enda dröm är att vara social och dela med sig. Vilket hade varit en fantastisk vision om det hade handlat om pengar och mat, men information... jag vet inte. Jag gillar visserligen tanken på att ha tillgång till mycket information, men då behöver den ändå hållas på lite avstånd. Och så är det ju inte nu. Det är liksom inte du som väljer informationen längre, det är informationen som väljer dig, och sedan äter den upp dig. Allt på grund av detta evinnerliga DELANDE.



Med andra ord: I hear ya.

Wille: Borde själv börja lyssna på fler podcasts, på radio över huvud taget. Apropå Spotify: jag har med fördel använt det i över ett års tid. Användbart när man inte hittar musik på fildelningssidor. Än mer användbart om man söker efter cover-versioner av en och samma låt.



Dilemmat uppstod när Spotify och Facebook plötsligt blev bästa vänner. Hela Spotify fylldes upp av Facebook-länkar och Facebook-vänner. Och hela Facebook fylldes upp av smarta, integrerade Spotify-länkar. Det vara bara outhärdligt. Därför slutade jag att använda Spotify. Att sedermera avinstallera programmet blev mer av en principfråga.



Ulrika: Missförstå mig rätt: jag ställer mig inte emot att dela information av något slag. Om så vore skulle den här bloggen knappast existera. Faktum är att informationssamhället - internet, fildelning - utgör den kanske enskilt viktigaste faktorn för framväxten av mina preferenser, för vad jag känner till och tycker om i stort. Något som majoriteten av vår generation troligen är redo att skriva under på. Ingen fildelning, och en hel värld av musik och film skulle vara oss totalt främmande. Jag kan i dag inte ens föreställa mig vem jag skulle vara i ett liv utan Napster, Kazaa, Direct Connect och www.btjunkie.com.





Invändningen mot "att dela" har egentligen inte å göra med delning i säg (och att leta lägenhet, en bil eller båt med hjälp av Facebook eller andra forum för masskommunikation är ju kort sagt bara jättebra och praktiskt - det är inte den typen av ”delning” som åsyftas) Jag tänker snarare på de konsekvenser som följer när möjligheterna att dela med sig information blir allt för enkel.





Jag blir bara så uppriktigt ledsen när jag ser hur saker och ting numera så lättvindigt kan reduceras och tas ur sin kontext. Att all musik, oavsett betydelse, för var dag allt mer oproblematiskt, kan kastas in hursomhelst i vilket Facebook- eller Twitterflöde som helst. Att all musik blir exakt lika betydelsefull eller betydelselös. Att ingenting kan tillåts vara heligt, eftersom allt är exakt lika tillgängligt. 





Vad jag kanske, sammanfattningsvis, framför allt känner är att den absoluta tillgängligheten tenderar att göra oss så respektlösa och nonchalanta i vår förhållning till musik, och i förlängningen den tid och tanke som de flesta artister lagt ner i sitt skapande. Bara att man KAN sätta samman en människas livsverk, en diskografi över flera decennium, på en plan, grå Spotify-sida, och därtill vetskapen om att det hela kan klickas igenom på blott ett par minuter och/eller kastats ut i en Facebook-uppdatering, känns i någon mening så oändligt sorgligt.