BEFORE HOLLYWOOD -

Lovers Line the Doorstep

Världens finaste låt:
Grant McLennan - Haunted House

Det tycker uppenbarligen också detta band:
The Radio Dept. - The Room, Tarzana

.

.

2009-11-27 @ 00:01:31 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sometimes I Look Into Her Eyes, And I Want To Die

2009-11-19 @ 14:26:50 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Gallret

För en tid sedan gjorde Skriet en spelning på Pluto. Den var mycket väl genomförd. Någonstans i mitten av det hela spelades en oväntad cover, eller tolkning (”cover” är onekligen ett tragisk ord bortom all räddning), vilken fick mig att tappa både öl och fattningsförmåga: bandet spelade Ulf Dagebys 'Gnistrande Snö'.

I våras, i samband med min pappas 60:onde födelsedag, tog jag på mig uppgiften att samla ihop en volym låtar, tänkta att föra festens medverkande gäster på en ”härlig” nostalgitripp till det svenska 70-talet. Det blev till sist ingenting av den där volymen: proggen var helt enkelt allt för överväldigande usel. Det kändes inte försvarbart att spela låtar som ’Doin‘ the omoralisk schlagerfestival‘, när vi lika väl kunde ägna kvällen åt ‘Life on Mars?’. Av alla dessa svenska låtar föll egentligen endast en enda låt mig i smaken; ‘Gnistrande Snö’. Antagligen eftersom det var den låt som lät minst progg, och dessutom var begåvad med en fantastisk text. Men det var också något annat: jag kände igen melodin, stämningen, från någonstans. Efter en tids funderingar kom jag plötsligt på att ‘Gnistrande Snö‘ - eller i varje något av dess melodi - ju så genialiskt ackompanjerar slutscenen i Stefan Jarls ‘Ett Anständigt Liv’. Efter en tids letande på nätet fann jag just denna tvillinglåt: Ulf Dagebys ‘Gallret‘ - en låt vilken hör till det mest fascinerande och berörande jag någonsin upplevt i musikväg.

Kent sägs ju ha axlat rollen som den kongeniala urtolkaren av det svenska samhället. Det kan jag inte hålla med om. Ty Kent har aldrig skrivit något så ömsint vackert, bitterljuvt och vemodig, tillika bottenlöst fasansfullt, som ‘Gallret’. Det är inte minst dessa narrativa utformning som bidrar till dess unika särprägel: den tar sin början i det slentrianmässiga, i en likgiltig vardag på tomgång, i dov rotlöshet och hopplöshet, i ensamma lägenheter och evig desillusion, plötsligt bryter den upp, kastar dig upp i skyn på en flyktig, bitterljuv färd bland moln, du skymtar livet små glimtar av ljus, i en berusade, kortvarig lycka, och låtar dig förbli där så bara för en kort, kort stund, innan den till sist kastar dig tillbaka, ner i livets själva avgrundsbotten, ner i brutal verklighet, i hånskrattande död, i meningslöshet och fullkomlig nihilism.  

Jag har aldrig klarat av att lyssna ända till slutet.

Ulf Dageby - Gnistrande Snö
Ulf Dageby - Gallret

2009-11-17 @ 02:51:53 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Stains On A Decade

2000-talet var min ungdom. Delvis även min barndom. Ett decennium då min generation - oupphörligen för var år, månad, minut och sekund - tvangs revidera förhållningen gentemot vår omvärld och, inte minst, oss själva, på ett sätt som uppenbarligen kommer att sakna motsvarighet i den kommande framtiden. Att i ett naivt, blåögt tabula rasa för allra första gången erfara den första kyssen, den första olyckliga kärleken, ofattbara stjärnklara nätter, köttets lust och själens obotliga ensamhet (och så vidare), gör uppenbarligen den musik - vilken minutiöst ackompanjerat det mesta jag företagit mig under dessa år - till något helt och hållet livsavgörande.

Men detta handlar enbart om musik från 2000-talet. Såtillvida gör listan inga anspråk på att representera - om än visst initialt - det som kommit att betyda allra mest. Den uppmärksamme noterar den stora mängden artister av svenskt påbrå. Detta är ingen slump, lika lite som det en röst på SD (se Olle Montanus tal!). Ty frånsett faktorn att jag själv bor i Sverige, och följaktligen tender att råka på många artister från samma land, kan inte ens den allra mest välgrundade av kulturrelativister helt förneka det popunder som här varit rådande under 2000-talet. I övrigt består listan av en ostrukturerad blandning dels av "bra" låtar, dels av betydelsefulla låtar/band. Det är inte nödvändigtvis samma sak. Exempelvis lyssnade jag nästan enbart på Doves under min högstadietid - därav placeringen (ett band jag fortfarande hyser stor kärlek till, men besvikelsen var så enorm efter Some Cities att jag slutade lyssna på dem).

Och apropå förstaplaceringen: 'David' har - på något romantiskt och sökt vis - kommit att framstå som något av kvintessensen av det som konstituerat ledsnöre i mitt liv under dessa tio snart förbigångna år - den släpptes i år, och kändes spontant som en passande summering. Vad händer nästa decennium? Ingen vet. Jag ställer mig, måhända, aningen tveksam till om nästkommande decennium ska komma att visa sig bli lika briljant, innovativt och allmänt älskvärt som det rådande på många sätt har varit: det känns onekligen som att de flesta genrer som om möjligt kan konvergera redan konvergerat eller att huvuddelen i det spektrum musikaliska uttryck av verklig särprägel - samt de otaliga symbioser som tagit rum däremellan - som om möjligt kan uppbådas, i grova drag redan realiserats. Men, hey, att någon anser att allt av värde redan existerar, och att det hädanefter endast kan gå vertikalt åt helvete, har vi ju hört om rätt många gånger förr i historien. Så kanske existerar, trots allt, ännu outforskade kontinenter av musik. Förmodligen. Men kanske, såsom föreslås i Det Postdigitala Manifestet, kommer den tillkommande tiden inte nödvändigtvis innebära nybruten mark vad gäller musiken som sådan. Istället kan vi hoppas på mer kontext, mer närhet och gemenskap. Det tror jag på. Något gott kommer, hur som helst, att hända - annat vore att spela Fukuyama i händerna.

1) David

The Radio Dept. - "David EP"

2) Here It Comes

Doves - "Lost Souls"

3) Call It What You Want

The Embassy - "Futile Crimes"

4) Look Outside

Broadcast - "The Noise Made by People"

5) Blood Money

Primal Scream - "XTRMNTR"

6) Montanita

Ratatat - "Classics"

7) Neo Violence

The Tough Alliance - "A New Chance"

8) Freddie And The Trojan Horse

The Radio Dept. - "Freddie And The Trojan Horse"

9) Old Friends

The Bear Quartet - "My War"

10) Since I Left You

The Avalanches - "Since I Left You"

11) Herculean

The Good, the Bad & the Queen - "The Good, the Bad & the Queen"

12) My 1st Song< /span>

Jay-Z - "The Black Album"

13) All Possibilities

Badly Drawn Boy - "Have You Fed The Fish?"

14) Raver

Burial - "Untrue"

15) Get on With Your Life

Stina Nordenstam - "The World Is Saved"

16) Jag var bara inte gjord för dessa dar

Håkan Hellström - "Känn ingen sorg för mig Göteborg"

17) The Stoned Night

Khonnor - "Handwr iting"

18) Fickle

Dizzee Rascal - "Showtime"

19) Let Your Light In, Babe

Robert Forster - "The Evangelist"

20) Burning Hearts

My Favorite - "The Happiest Days of Our Lives"

21) Blind (Frankie Knuckles Dub)

Hercules & Love Affair - ""

22) Some Like It

Amerie - "Because I Love It"

23) My Nightmare

Bashy - "The Chupa Chups Mixtape (Hosted By Masterstepz) Bootleg"

24) Happy Endings

First Floor Power - "Nerves"

25) You’ll Never Know (My Love)

Edwyn Collins - "Home Again"

26) Hard To Explain

The Strokes - "Is This It"

27) Out Of Time

Blur - "Think Tank"

28) Happy People

R. Kelly - "Happy People/U Saved Me"

29) Mondays Are Like Tuesdays

Acid House Kings - "Mondays Are Like Tuesdays and Tuesdays Are Like Wednesdays"

30) Discotraxx

Ladytron - "604"

31) Out There

The Studio - "West Coast"

32) Beautiful To Me

U.N.P.O.C. - "Fifth Column"

33) What’s Your Business Here Elijah?

Maher Shalal Hash Baz - "Blues Du Jour"

34) Mississauga Goddam

The Hidden Cameras - "Mississauga Goddam"

35) Matti apornas son

Mattias Alkberg BD - "Ditt Hjärta Är En Stjärna"

36) The Strangest Dream, Parts 1 & 2

The Honeydrips - "Here Comes the Future"

37) Be

Common - "Be"

38) Heaven In My Eyes

Jaheim - "Ghetto Love"

39) I Never Said I Was Brave

Joel Alme - "Master Of Ceremonies"

40) A3

D. Lissvik - "7 Trx + Intermission"

41) Wild Card in the Pack

Prefab Sprout - "The Gunman and Other Stories"

42) If There’s Such A Thing As Love

The Magnetic Fields - "I"

43) Hanging With the Wrong Crowd

Ed Harcourt - "Here Be Monsters"

44) Erase / Rewind

The Cardigans - "Grand Tur ismo"

45) Steve McQueen

Lambchop - "Aw C’mon"

46) Bad Bad Boy

David Candy - "Play Power"

47) Miss Your Touch

Cassie - "Cassie"

48) Winds Starts Blowing

The Plan - "The Plan"

49) Where Are They Now?

Leroy Cohen - "D.I"

50) As My Mother Lay Lying

Jonathan Richman - "Because Her Beauty is Raw and Wild"

51) The New Mobility

Belbury Poly - "The Owl’s Map"

52) Everything Is Everything

Phoenix - "Alphabetical"

53) Summer is Here

Go-Kart Mozart - "Tearing Up the Album Chart"

54) Alicia Quays

Jamie T - "Panic Prevention"

55) Jens Lekman’s Farewell Song To Rocky Dennis

Jens Lekman - "Oh You’re So Silent Jens"

56) Another Station

Lindstrøm - "It’s a Feedelity Affair"

57) A Hesitating Cloud of Despair

Jenny Wilson - "Love and Youth"

58) Littlest Things

Lily Allen - "Alright, Still"

59) On the Radio

The Concretes - "In Colour"

60) Swimming Places

Julien Jabre - "Muselife"

61) Bros

Panda Bear - "Person Pitch"

62) Ställs mot dig

Franke - "Optimismens Hån"

63) Sandcastles (John Dahlbäck Remix)

Ferrer & Sydenham Inc. - "Sandcastles"

64) Hate It Or Love It

50 Cent feat. The Game - "The Massacre"

65) Steam Engine

My Morning Jacket - "It Still Moves"

66) Good Fortune

PJ Harvey - "Stories from the City, Stories from the Sea"

67) Can’t Tell Me Nothing

Kanye West - "Graduation"

68) Hold On To Me, Baby

Air France - "Hold On To Me, Baby"

69) ab&c

Death By Chocolate - "If..."

70) Ms. Jackson

Outkast - "Stankonia"

71) Love Me Like You Do

The Magic Numbers - "The Magic Numbers"

72) Hope for Us All

Nick Lowe - "At My Age"

73) Elfin Orphan

Scene Creamers - "I Suck On That Emotion"

74) This Is The Story Of My Life

Scarlet’s Well - "Gatekeeper"

75) Geraldine

Glasvegas - "Glasvegas"

76) Paper Planes

M.I.A. - "Kala"

77) Skimret

Nordpolen - "På Nordpolen"

78) Guilty of Love

Mylo - "Destroy Rock & Roll"

79) Rolling Down The Hills (Spring Demo)

Glass Candy - "After Dark"

80) Coming Down the Hill

El Perro Del Mar - "El Perro Del Mar"

81) Walker

Wechsel Garland - "Easy"

82) It’s for You

Out Hud - "Let Us Never Speak of It Again"

83) Lloyd, I’m Ready to Be Hear tbroken

Camera Obscura - "Let’s Get Out of This Country"

84) Over the Ice

The Field - "From Here We Go Sublime"

85) High Life

Daft Punk - "Discovery"

86) Sexy Love

Ne-Yo - "In My Own Words"

87) I Missed the Point

Neko Case - "Blacklisted"

88) Love Will

Suburban Kids With Biblical Names - "#1"

89) PS, Tjörn

Anna Järvinen - "Jag fick feeling"

90) Feel Good Inc.

Gorillaz - "Demon Days"

91) Fade Tog ether

Franz Ferdinand - "You Could Have It So Much Better"

92) Adelie Coast Waltz

Handsomeboy Technique - "Adelie Land"

93) Higher Grounds

Cats on Fire - "The Province Complains"

94) Pure Shores

All Saints - "Saints & Sinners"

95) You Are the Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve

Johnny Boy - "You Are the Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve"

96) As Serious As Your Life

Four Tet - "Rounds"

97) Sensual Seduction

Snoop Dogg - "Sensual Seduction"

98) Young Folks (feat. Victoria Bergsman)

Peter Bjorn and John - "Young Folks"

99) Ladyflash

The Go! Team - "Thunder, Lightning, Strike"

100) A Melody I Just Made Up

Everyday Mistakes - "A Melody I Just Made Up"

2009-11-10 @ 21:17:31 Permalink Allmänt Kommentarer (11) Trackbacks ()

Prediction is very difficult, especially of the future

Rent existentiellt existerar endast två verkligt hållbara bevekelsegrunder just nu:

The Supremes - How Long Has That Evening Train Been Gone
The Temptations - Why Did She Have to Leave Me (Why Did She Have to Go)

2009-10-28 @ 18:32:43 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

An Easy Man To Catch

2009-10-17 @ 14:46:55 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

All we are saying is give peace a chance

Barack Obama tilldelades Nobels fredspris. Detta utspel har ju uppenbarligen inget å göra med faktiska, mätbara insatser för världsfreden (vilket för övrigt vore ytterst naivt att tro att något sådant skulle kunnat uppnås efter blott tio månader vid rodret i pågående krig och finanskris), utan snarare någon typ av profylaktisk åtgärd, tänkt att stärka initiativet för vidare kamp för avrustning och fred. Det förfaller vara en sund tanke, enligt mig. Det tycks ju förnuftigare att utnyttja fredspriset både som ett fredspris och ett fredsvapen, snarare än att blott i efterhand tilldela ett då symboliskt, menlöst pris - när stormen redan blåst förbi. Det här förutsätter ju dock att något också händer; så visst är det ett risktagande från nobelkommitténs sida. Men, ärligt talet, vore det hela världen om saker och ting gick fel? Visst, det kan ju hända att Obama inleder ett atombombskrig med Iran - med pinsam stämning i Norge till följd. Eller bara att ingenting händer överhuvudtaget. Men det kan ju också visa sig att Obama faktiskt lyckas uträtta något av verkligt värde - vilket ju i sådan fall skulle utmynna i ett fredspris i vilket fall. Och vem vet - förutsatt det senare - om det inte var just det där fredspriset som skulle komma bli den, i varje fall delvis, bidragande faktorn till att avrustning eller någon form av fredsåtgärd de facto uträttades?

Men tillsvidare bygger detta pris enbart på en förhoppning. Och således - förutsatt att ingenting händer - kunde priset likaväl ha tilldelats Robert Kelly.

R. Kelly - Peace

2009-10-09 @ 20:52:38 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Girls

Hösten 2008, i en bil på väg mot en liten ort i närheten av Göteborg, diskuterade jag och en god vän Glasvegas nyligen utgivna debutalbum. Vi, liksom det övriga då fullkomligt extatiska Sverige, kunde, mycket riktigt, identifiera Glasvegas som ett beaktansvärt band, vars intentioner och ideal på alla vis måste betraktas som oklanderliga. Det minnesvärda i denna episod är dock ej denna vår unisona uppslutningen, det minnesvärda är - tvärtom - det faktum att ingen av oss kände oss särskilt berörda. Det kändes perplext. Vi ägnade, fruktlöst, den senare delen av samtalet åt försök att identifiera orsaken till att ingendera av oss ännu ägde detta Glasvegas självbetitlade debutalbum. Med tiden har vi dock, mycket löst, kunnat enas om att denna kinesiska mur i huvudsak består i inte av hypen (som annars tenderar att kunna bli en ej försumbar variabel i de fall band antar dessa hissnande magnituder), utan i den ljudbild, produktion och överhuvudtaget musikaliska uttryck som präglade detta debutverket. Trots detta har vi alltjämt aldrig ens tillnärmelsevis kunnat presentera ett konkret förslag, eller framlägga en referens, på hur det borde ha låtit - det enda jag med säkerhet kunnat konstatera är att The Style Councils 'Money-Go-Round' tilltalar mig på betydligt fler plan än 'Ice Cream Van'. I dagarna tog jag, så tillsist, del av det album som närmast på pricken sätter fingret på hur Glasvegas, rent musikaliskt, borde ha låtit: jag talar om Girls Album.

Där Glasvegas musikaliskt är en enahanda, förutsägbar och aningen melodramatisk konstellation (visst: det fungerar mycket bra i en enskild låt som 'Geraldine', men sett över en hel skiva bara lätt bredbent och ointressant), som i sitt uttryck, ärligt talat, anspelar mer på, typ, U2 än något annat, är denna Girls debut en eklektisk och fingerfärdig sådan, där, utöver Glasvegas (som i "Hellhole Ratrace"), Teenage Fanclub, The Magic Numbers, The Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine, Pulp och Felt - och så kan man fortsätta - alla givits sin beskärda del över skivans tolv spår. Det existerar, i princip, knappt någon som helst gemensam nämnare: var låt framstår som unik, närmast helt och hållet apart från föregående eller nästkommande spår. Detta är ett tilltag, utfört av valfritt annat band som helst, som med all säkerhet blott skulle kännas direkt jobbigt och irriterande brokigt, men som här bemästras med sådan skicklighet att vi som lyssnare invaggas i känslan av att gemakligt vandra fram längs olika ljudlandskap och tidsåldrar; fram och åter mellan 80-, 90-, och 00-tal, utan att någonsin behöva känna sig vid av åksjuka. Det är en beundransvärd bedrift.

Ett av mina favoritalbum, Pulps debut It, från -83, har tragiskt nog hamnat i en becksvart skugga, ominöst kastad av 90-talets inkarnation av Pulp - den som vi sedan länge tagit för givet som den enda av verkligt värde. Det kändes därvidlag mycket ovisst huruvida vi någonsin igen skulle få uppleva en poplåt skriven utefter samma skimrande breddgrad som 'Blue Girls' eller 'In Many Ways'. Och ingen sådan poplåt har heller, mig veterligen, skrivits. Fram till bara nyligen, då Girls skrev 'Headache' - som vore det den förlorade låt Jarvis Cocker - av intimt personliga skäl - aldrig förmådde ge ut till allmänheten. Däri ligger uppenbarligen detta bands stora förtjänst: mångfaciteten. Glasvegas - å andra sidan - kan kanske på sin höjd göra en ännu en 'Geraldine' - men aldrig ett album innehållande dels en 'Geraldine', dels en 'Headache' och en 'Morning Light'.

Girls - Headache

2009-10-01 @ 23:38:48 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Meet The New Mozart

Prefab Sprouts Let's Change The World With Music är det hitintills förlorade verk som för sisådär 17 år sedan, resolut begravdes i ett dammigt, aldrig senare besökt arkiv. Detta inträffade i samband med att en exekutiv Sony-direktör, med koll på 90-talet, förklarat för Paddy att det nya inte är skriva poplåtar baserat på eftertänksamma religiösa betraktelser; det nya är att rimma supersonic med gin and tonic.

SvD tycks inte vara särdeles imponerade, inte heller Expressen i sin in-depth analysis. Det påstås av den förra att skivan är alltför "syntigt 90-tal", dras med undermålig i produktion och följaktligen borde ha förblivit förlorad för all evighet. Jag förstår, uppriktigt sagt, ingenting av dessa uttalanden. Det bör snarare anses straffbart (eller - i detta fall - vara en direkt synd) att undanhålla en verk av detta slag från omvärlden. I synnerhet när albumet tvivelsutan är i stånd att realisera sin ansats till titel (en insikt beseglad redan sju sekunder in i 'Ride') - och inte minst vad gäller min egen värld.

Prefab Sprout - Sweet Gospel Music

2009-09-18 @ 22:20:13 Permalink Allmänt Kommentarer (10) Trackbacks ()

So Help Me Out!

"I wasn't sure if it was Marx or Hitler that was in this year

I hadn't been to Brighton for a while so it wasn't too clear

So imagine my surprise when I opened my eyes

To find it was the Liberals who were hip to sloganeer

I'm out tonight and can't decide between Soviet hip or British pride

So help me out, so help me out

Blackpool help me out, Scarborough pull me through

So help me out

They wore enamel badges of David Steel on their sleeves

And nuclear power no thanks, not sure and yes please

And their faces were two fold and their teeth they were gold

And they wore their pinstripe suits with a rip at the knee"

The Beautiful South - Oh Blackpool

2009-09-06 @ 20:46:10 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Way Out West & kompromisslöst My Bloody Valentine

Regissör: Adam

Övrigt

Positivt: Joel Alme, den berörande publikuppslutningen kring James Allan & Glasvegas (angelägnare live än på skiva), Echo & the Bunnymen's Ocean Rain före extranumren, Jenny Wilsons speltid (13.30), Olle Ljungströms utstyrsel.

Negativt: Ian McCullochs glasögon, jacka, tröja, byxor och skor, Lily Allen 'Fuck You', det ljusår som är avståndet mellan Slottsskogen och Kortedala, NAS snabbspolade Illmatic, Kevin Shields urkopplade (?) mick, den dyra alkoholbefriade ölen, Timo Räisänens uppenbarelse, 24 000 personer fördelade på fem klubbar (sic!)

2009-08-17 @ 00:36:06 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Den första refrängen var den sista

Lika förbryllande som det är att The Avalanches ej ännu - nu sisådär ett decennium efter debuten - lyckats generar ett andra album, nästan lika förbryllande är det att Khonnor inte lyckats genomföra en motsvarande prestation. Eller: Handwriting är och förblir ett ofattbart unikt album, och jag vill gärna tro att endast de sällsamma omständigheterna (Connor Kirby-Long, okänd, ensam, i skymundan för sina föräldrar, i en mörk, månbelyst källare, på en dator från 80-talet, viskandes i micken under kudden) utgjorde de premisser, vilka Handwriting nödvändigtvis förutsatte - men som efter debuten och erkännandet inte längre kunde existera. Således kan det ju tyckas vara en vacker sak - precis som Postcard Records flyktiga tillblivelse, eller det totala vakuum som följde ...och stora havet.

Vi får kanske aldrig uppleva en uppföljare. Kanske är det också så det bör förbli. Jag önskar bara så att det hände, ändå - och att öppningsspåret skulle låta exakt så här:

Bibio - Haikuesque (When She Laughs)

A

2009-08-12 @ 19:59:42 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

CHAIN AND THE GANG

"Everywhere liberty goes, it leaves a path of destruction. Fast food, bad architecture, militarism, rampant greed, environmental destruction, imperial conquest, class struggle; These phenomena, when combined, seem to be synonymous with 'Liberty'."

Detta Ian Svenonius nya band tycks mig inte kunna bli annat än en omedelbar nutidsklassiker - redan i sin blotta uppenbarelse.

A

2009-07-08 @ 11:29:04 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

The Ballad of Lolita

2009-07-04 @ 18:38:46 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Upplysning Av Världen

Jag levde aldrig klart mitt liv här på jorden,
hann aldrig älska mig mätt.
Jag var två meter lång.
Men vad skulle det tjäna till?
Ett sånt jobb kan också en bladlus klara av.

Det händer inte ofta; men ibland, vid den mest oanade av ögonblick, tränger livet in i varelsen och frilägger sitt gudomliga egenvärde. Grundligt dementeras allt i nihilismens namn, och man förstår att ömsint älska sitt liv och andaktsfullt blicka ut över sommarens stundande skymning. Fruktlösa ansatser och försök att härleda och bevisa livets och Guds hela härlighet har sysselsatt otaliga; alltifrån Anselm av Canterbury till Immanuel Kant. Du, likaväl som jag, vet att ingen på allvar kan acceptera någotdera förklaringar. Vi vet det, ty förklaringar grundande i rationell tanke kan aldrig utgöra svaret på dessa frågor. Blott vid de allra mest fundamentala av sinnliga och själsliga beröringar, kan människan skåda långt bortom den prosaiska fonden av tät hopplöshet och finna en värld av meningsfullhet och beständiga värden. Vi förstår att rytmiska gitarrer, markanta basgångar och svärmiska saxofoner i påfallande många fall tycks vara medlet som åskådliggör denna plats, denna insikt.

Talking Heads - Perfect World
Orange Juice - I Can't Help Myself

A

2009-06-13 @ 16:30:37 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

I Don't Need Love, I've Got My Band

Vår förbehållslösa kärlek gentemot The Radio Dept. hör knappast till livets hemligheter.
Antagligen det enda band vars utveckling kan illustreras med en enkel, positiv linjär funktion.

The Radio Dept. - David
(EP:n släpps den 24 Juni.)

2009-06-01 @ 23:17:00 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

----------THE SEDUCTION OF PAOLO HEWITT-------

The Oasis Story

CHARACTERS:
Paolo Hewitt
Alan McGee
Bonehead
Corpse I
Corpse II

ACT 1. SCENE 1.

The Castle of Alan McGee. Scotland. 1993.

BONEHEAD: Master, we have a visitor!
ALAN: No one disturbs me while I'm working! Send him away!
BONEHEAD: But Master, it's Paolo Hewitt; he says he has an appointment . . .
ALAN: Paolo Hewitt? The Cappuccino Kid? Why didn't you say so? Send him in!
PAOLO: Hello, Alan.
ALAN: Do come in, Paolo, and make yourself comfortable. Would you like a glass of wine? Some brioche? Perhaps a black beauty?
PAOLO: An espresso please, and maybe a biscuit of some sort.
ALAN: Bonehead! A double espresso and a biscotti for Mr. Hewitt!
BONEHEAD: Yes, master!
PAOLO: So, Alan, why have you called me here? What's cooking for the Creation label?
ALAN: Actually, it's my greatest "creation" of all! Come, step into my labaratory . . .

ACT 1. SCENE 2.

Into the labaratory. Two Cadavers lie on the tables.

PAOLO: This is the new group you've signed to Creation?
ALAN: Yes, they're fantastic! I call them "Oasis".
PAOLO: But they're just mutilated corpses . . .
ALAN: Yes, we're still in pre-production.
PAOLO: Where did you find the bodies?
ALAN: In Alabama.
PAOLO: The actually look familiar. Wait a minute; isn't that Steve Gaines and Ronnie Van Zant of Lynyrd Skynyrd?
ALAN: Yes, yes, with modifications, of course.
PAOLO: Modifications?
ALAN: Yes, to get the perfect composite for this new project, we took a forearm from Badfinger, a stump from Malcolm Owen, even a few toes from John Lennon, but it's mostly Skynyrd: with mod hairstyles, of course.
PAOLO: But Skynyrd is a Southern rock band; Creation is a quintessentially British label... what's the connection?
ALAN: Can't you see, Paolo? Skynyrd took the aesthetics, the drugs, and long hair from the hippies and tied it to conservatism, nationalism, and a working-class sensibility. It was a multiplatinum strategy that'll work here too! Only instead of "Southern rock", we'll call it "Brit-pop".
PAOLO: You're crazy; it'll never work!
ALAN: Crazy? They called me crazy at the Warner Brothers, too.
PAOLO: But what about their minds, Alan? Their identities?
ALAN: The brains come tonight, after the Man City/Westham game; Bonehead will seize them from some wayward holligans.
PAOLO: But then they'll just be common footballers; that's not rock 'n' roll, Alan! Rock 'n' roll is Art School and style and ideas. Rock 'n' roll isn't Hooligans and lads!
ALAN: It is now, Mr. Cappuccino! I guess you'd better switch to Maxwell's House! Hahahahaha!!!
BONEHEAD: Master, the brains are here!
ALAN: Excellent! Place them in the skulls, gently.
BONEHEAD: Yes, master.
ALAN: Gently, I said!
BONEHEAD: Sorry, master.
ALAN: Now crank them up toward the lightning; electricity will give them breath again!

ACT 1. SCENE 3.

They crank the bodies up toward the sky; lightning and thunder crash.

ALAN: [Shrieking] LIVE OASIS! LIVE! MAKE BRITAIN GREAT ONCE MORE! [Starts singing "Rule Britannia".]
PAOLO: It's apocalypse! Lynyrd Skynyrd coopting the beloved symbols of modernism!
ALAN: It has to happen Paolo; without rock 'n' roll, England is just another Portugal! The regain our global preeminence, we need Oasis! But we can't do it alone. We need your help . . . We need your writing!
BONEHEAD: Master, the rain has stopped!
ALAN: Bring them down, Bonehead!

They bring the bodies down from the roof. They're speaking nonstop.

ALAN: They're beautiful!
PAOLO: They do look quite stunning, actually.
ALAN: Listen to them!
[Cadavers are speaking loudly and idiotically.]
PAOLO: It's wonderful!
ALAN: I can feel England swinging already!

[Cue music: Oasis "Roll With It"]
[Fade to black.]

FIN

Ur The Psychic Soviet av - frekvente mentorn - Ian F. Svenonius.

A

2009-05-26 @ 13:58:22 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg

BEFORE HOLLYWOOD