Youth Culture
The Radio Dept. börjar att komma till åren. Man kan anta att bandets medlemmar numera inte är särskilt främmande inför ett liv präglat av komponenter som skrikande småbarn, radhus i Solna och miljövänliga kombibilar. Och det är alldeles i sin ordning - livet har sin gång, den biologiska klockan tickar och saker förändras med åldern. Samtidigt släpper bandet en singel i vilken en samplad, ung Thurston Moore pratar om att vi bör försvara youth culture. Vi ställer oss omedelbart frågan: vänta nu; ni är alltså samtliga 30 plus och har barn på dagis - är det inte då ganska obefogat och paradoxalt av er att prata om 'youth culture'? Och svaret på den frågan är mycket enkel: Nej, det är det inte. Det finns inget annat band - och då menar jag inget - så hejdlöst berättigade att stå upp för allt vad youth culture kan tänkas innebära som just The Radio Dept. Någon gång under nollnolltalet upphörde youth culture - om vi väljer att kalla det så - att vara en betingelse som nödvändigtvis skulle behöva ha med ålder att göra. Den ekvation som under andra hälften av 1900-talet (ofta med all rätt) satt ett negerat likhetstecken mellan god smak och ackumulerande ålder, är idag inte alls lika självklar. Popmusik handlade en gång i tiden om att var ung, idag handlar det om en förhållning. The Radio Dept. är det allra tydligaste beviset.
Upprymd som jag är, tog jag mig friheten att göra en egen version. För övrigt med en sampling hämtad från en minnesvärd scen i Ettore Scolas C'eravamo Tanto Amati:
The Radio Dept. - Heaven's On Fire (A. Kuylenstierna Palumbo Version)
Tensnake med sällskap går hem från klubben för att förvandla ont till gott
"just had a little jam session with an amazing person i met on a party tonight. the music was crap, so we decided to leave and this is what came out.... I felt like i wanted to share it with you, will leave it online for a few days.... just demo mode, not supposed to be released, just enjoy ;-) cheers"
Få saker berör lika starkt som musik. I din ensamhet, eller i ett slutet sällskap av behjärtansvärda vänner, berör i regel musiken dig på så vis att ditt liv plötsligt uppfylls av mening, av hopp om den utopisk framtiden, av outsäglig ömsint kärlek till världen, universum och allting. Men i städernas uteliv, nästan alltid dogmatiskt styrt av lagen om den minsta gemensamma nämnaren, är effekten ofta den motsatta. I dessa miljöer uppfylls man istället ganska omgående av en nihilistisk känsla så stark att enbart fyra alternativ då står till buds:
1. Du stannar kvar på platsen och försöker dricka så pass stora mängder alkohol att musiken plötsligt blir uthärdlig eller ej längre registreras av öronen 2. Du hotar med att polisanmäla DJn under brottsrubrik "Uppvigling till självmord" om denne inte omedelbart upphör med sin aktivitet 3. Du ger helt enkelt upp och går med förlorad tro på livet hem för att gråta dig till en sömn du hoppas förblir evig 4. Du slår dig stillsamt ned på en stol. Där sitter du mycket länge och absorberar så mycket negativ energi du bara förmår. Tillslut kommer du att nå den absolut nollpunkten. När detta ögonblick infaller ställer du dig upp och spanar i mörkret efter en person som ser ut att ha ägnat sig åt en liknade aktivitet som du själv. Därefter vandrar du fram till denna person och inleder en allvarlig konversation. Samförståndet av hat och förtvivlan visar sig vara precis lika starkt hos er båda, och ni talar om att man först efter att upplevt och definierat den absoluta ondskan kan förstå vad som motsvarar den absolut godheten, varför någon av er bara stunden därpå följaktligen frågar "Min kära, vad vore själva anti-tesen till det som vi ikväll fått genomlida?". Och som givet från ovan utbrister ni båda "Rachel Sweet 'It's So Different Here'!" Och så lämnar ni klubben hand i hand och springer längs stadens gator hela vägen till den närmaste boningen, där ni öppnar en flaska amarone, spelar "It's So Different Here" länge, länge och ägnar sedan resterande del av natten åt att spela in en alldeles egen version av "It's So Different Here". Uppfyllda av kosmisk kärlek somnar ni sedermera i varandras armar.
1. Du stannar kvar på platsen och försöker dricka så pass stora mängder alkohol att musiken plötsligt blir uthärdlig eller ej längre registreras av öronen 2. Du hotar med att polisanmäla DJn under brottsrubrik "Uppvigling till självmord" om denne inte omedelbart upphör med sin aktivitet 3. Du ger helt enkelt upp och går med förlorad tro på livet hem för att gråta dig till en sömn du hoppas förblir evig 4. Du slår dig stillsamt ned på en stol. Där sitter du mycket länge och absorberar så mycket negativ energi du bara förmår. Tillslut kommer du att nå den absolut nollpunkten. När detta ögonblick infaller ställer du dig upp och spanar i mörkret efter en person som ser ut att ha ägnat sig åt en liknade aktivitet som du själv. Därefter vandrar du fram till denna person och inleder en allvarlig konversation. Samförståndet av hat och förtvivlan visar sig vara precis lika starkt hos er båda, och ni talar om att man först efter att upplevt och definierat den absoluta ondskan kan förstå vad som motsvarar den absolut godheten, varför någon av er bara stunden därpå följaktligen frågar "Min kära, vad vore själva anti-tesen till det som vi ikväll fått genomlida?". Och som givet från ovan utbrister ni båda "Rachel Sweet 'It's So Different Here'!" Och så lämnar ni klubben hand i hand och springer längs stadens gator hela vägen till den närmaste boningen, där ni öppnar en flaska amarone, spelar "It's So Different Here" länge, länge och ägnar sedan resterande del av natten åt att spela in en alldeles egen version av "It's So Different Here". Uppfyllda av kosmisk kärlek somnar ni sedermera i varandras armar.
Jag tror att vi alla inser vilket alternativ som med fördel bör väljas:
Don't Put Europe Out!
Det absolut mest otänkbara och fruktansvärda har inträffat: R.Kelly - mannen som fört innebörden av distanslöshet till nya, hitintills helt outforskade höjder - har ställt in sin Europaturné.
Överväger nu att köpa mig en flaska T-Röd och enbart lyssna på Etta James I'd Rather Go Blind i en veckas tid.
Vi bör inte skratta och dansa enligt instruktioner
Medborgare i världens alla länder ställs var dag inför allehanda sociala situationer, alla av olika beskaffenhet. Dessa kan vara allt från jobbiga, triviala, roliga, pinsamma, absurda, obegripliga eller vidriga till hemska, dåliga, romantiska, värdelösa, tråkiga, upplyftande eller fördummande. En sak tycks de dock ha gemensamt: samtliga kan, undantagslöst enligt vissa, på ett eller annat vis kan härledas till Seinfeld. Själv hör jag till den i Sverige svårt stigmatiserade stackars minoritetsgrupp som länge inte förstod varför jag ibland refererades till som en close-talker. Jag förstod precis lika lite varför man i upprörda tillstånd skulle skrika serenity now! eller var i det tydligen så omåttligt komiska låg när någon uttryckte en ödmjuk önskan om att en vacker dag få utbilda sig i marinbiologi.
Och trodde ni på allvar att den obligatoriska Seinfeld-referensen skulle utebli? Vi kan säga så här: är du ute någon gång och allt för många låtar av typen C+C Music Factory "Everybody Dance Now" spelas på rad, gå då demonstrativt upp på dansgolvet och sätt ett definitivt slut för festen genom att koreografera din dans efter Elaines exempel:
Man kan med fog föranledas och tro att jag alltså saknat förståelse för humor samt förmågan att kunna dechiffrera det sociala spelet på tillbörligt vis, fram till bara i somras. I det senare kan det mycket väl finnas en viss sanning, men inte riktigt i det förra. Ty en människa med undermålig humorförståelse gör exempelvis ingen som helst skillnad på Seinfeld och en serie som Vänner (en med god humorförståelse menar: är Seinfeld Orange Juice i sammanhanget, är Vänner inte ens Franz Ferdinand. Vänner är The Killers). Vad jag vill komma fram till är att det hela inte har sin grund i ett ifrågasättande av George Costanzas gränslösa storhet, istället har fördröjelsen, helt och hållet, haft å göra med en instinktiv aversion mot allt i kulturväg som explicit talar om för mig hur jag lämpligast bör reagera, tänka och tycka vid ett givet tillfälle.
Vad jag åsyftar är som misstänkt de pålagda studioinspelade skratten. Ett fenomen som 1) är en direkt förolämpning mot publikens intelligens, vilka uppenbarligen inte anses vara förmögna att identifiera en humorföreteelse på egen hand, och således behöver ta hjälp av en grupp statisters studioinspelade skratt för att komma till insikten "Aha! Humor! Nu ska alltså jag också skratta!" och 2), omvänt: inte alltid kan det som manusförfattare känns särskilt smickrande eller uppbyggande för självförtroendet att skriva i vetskapen om att det eventuellt komiska som skrivs ned ständigt måste accentueras av ett studioskratt just för få det att uppfattas som så. I dag sitter, exempelvis, Seinfeld så fast cementerad i cortex att de flesta av oss över huvud taget inte kan föreställa oss serien utan de hjälpsamma skratten. Flera av oss kanske till och med - gud förbjude - är av den åsikt att Seinfeld eller Frasier i själva verket behöver studioskratten. Vänner och Mr Bean må kanske behöva lite studioskratt som signalerar när åskådaren ska skratta åt de undantagslöst totalt värdelösa skämten, men i övrigt? Blir det verkligen roligare när någon annan skrattar först? Föreställ er studioskrattbefriade serier som The Office, The Thick Of It, Family Guy, Peep Show eller varför inte Larry Davids hjärtebarn Curb Your Enthusiasm, med pålagada skratt. Känns detta spontant som ett grepp vilket skulle medverka till att göra dessa serier mer sevärda, underhållande och intelligenta, eller känns det snarare som den sämsta idén sedan Liam och Noel Gallagher i början av 90-talet bestämde sig för att starta ett band?
Poängen är att samma typ av aversioner också är i omlopp gällande musik. Det vilar något lätt korkat och framför allt tråkigt över musik med titlar som "Dance All Night", "Keep On Dancing", "Dance Party", "Never Stop The Dance", "Just Wanna Dance". Eller allt som helt enkelt uppmanar mig till att "move" min "body". Eller är det någon som känner sig motiverade att göra en volt in på dansgolvet när det här börjar pumpa ur de stackars högtalarna?:
(Kanske är det för väl att hon just i detta fall uppmanar till alkoholkonsumtion. Antagligen förstod Pink att låten som sådan var så in i helvetes jävla usel, att hon tvangs skriva en text bestående av explicita instruktioner för hur folk borde reagera (påbörja en fest, drick mycket sprit och glöm vad ni hört). Vore textinnehållet annorlunda finns en föreliggande risk att större delen av lyssnarskaran skulle komma att bli gravt deprimerade och spontant köra bilen rakt in i närmsta tegelmur med anledning av att återupprepade gånger i nyktert tillstånd trakasserats av Lucifer själv inkarnerad i formen av en mp3-fil signerad "Pink". Enbart Fredrik och Filippa Reinfeldt skulle möjligtvis anse att låten, oavsett textinnehåll, vore ett passande val till blandskivan, placerad någonstans mellan Takidas "As You Die" och Da Buzz "Alive")
Blir alltså samtliga låtar med dansinstruktioner per automatik något som bör förkastas? Nej. Det finns en hel uppsjö låtar som trots text är alldeles briljanta. Ofta är det ju inte låtarna i säg det är fel på, snarare på de ack så meningslösa texterna. Många av dessa skulle kunnat bli direkt legendariska om bara, säg, en ung Lloyd Cole fått skriva texterna istället. Hör exempelvis Krazes "The Party". Textmässigt är den ungefär på samma nivå som i Pinks motsvarande alster, men som låt alldeles briljant. Det är i sanning ett närmast oförlåtligt slöseri. Texten kan i bästa fall betraktas som ganska rolig:
Vad jag åsyftar är som misstänkt de pålagda studioinspelade skratten. Ett fenomen som 1) är en direkt förolämpning mot publikens intelligens, vilka uppenbarligen inte anses vara förmögna att identifiera en humorföreteelse på egen hand, och således behöver ta hjälp av en grupp statisters studioinspelade skratt för att komma till insikten "Aha! Humor! Nu ska alltså jag också skratta!" och 2), omvänt: inte alltid kan det som manusförfattare känns särskilt smickrande eller uppbyggande för självförtroendet att skriva i vetskapen om att det eventuellt komiska som skrivs ned ständigt måste accentueras av ett studioskratt just för få det att uppfattas som så. I dag sitter, exempelvis, Seinfeld så fast cementerad i cortex att de flesta av oss över huvud taget inte kan föreställa oss serien utan de hjälpsamma skratten. Flera av oss kanske till och med - gud förbjude - är av den åsikt att Seinfeld eller Frasier i själva verket behöver studioskratten. Vänner och Mr Bean må kanske behöva lite studioskratt som signalerar när åskådaren ska skratta åt de undantagslöst totalt värdelösa skämten, men i övrigt? Blir det verkligen roligare när någon annan skrattar först? Föreställ er studioskrattbefriade serier som The Office, The Thick Of It, Family Guy, Peep Show eller varför inte Larry Davids hjärtebarn Curb Your Enthusiasm, med pålagada skratt. Känns detta spontant som ett grepp vilket skulle medverka till att göra dessa serier mer sevärda, underhållande och intelligenta, eller känns det snarare som den sämsta idén sedan Liam och Noel Gallagher i början av 90-talet bestämde sig för att starta ett band?
Poängen är att samma typ av aversioner också är i omlopp gällande musik. Det vilar något lätt korkat och framför allt tråkigt över musik med titlar som "Dance All Night", "Keep On Dancing", "Dance Party", "Never Stop The Dance", "Just Wanna Dance". Eller allt som helt enkelt uppmanar mig till att "move" min "body". Eller är det någon som känner sig motiverade att göra en volt in på dansgolvet när det här börjar pumpa ur de stackars högtalarna?:
(Kanske är det för väl att hon just i detta fall uppmanar till alkoholkonsumtion. Antagligen förstod Pink att låten som sådan var så in i helvetes jävla usel, att hon tvangs skriva en text bestående av explicita instruktioner för hur folk borde reagera (påbörja en fest, drick mycket sprit och glöm vad ni hört). Vore textinnehållet annorlunda finns en föreliggande risk att större delen av lyssnarskaran skulle komma att bli gravt deprimerade och spontant köra bilen rakt in i närmsta tegelmur med anledning av att återupprepade gånger i nyktert tillstånd trakasserats av Lucifer själv inkarnerad i formen av en mp3-fil signerad "Pink". Enbart Fredrik och Filippa Reinfeldt skulle möjligtvis anse att låten, oavsett textinnehåll, vore ett passande val till blandskivan, placerad någonstans mellan Takidas "As You Die" och Da Buzz "Alive")
Blir alltså samtliga låtar med dansinstruktioner per automatik något som bör förkastas? Nej. Det finns en hel uppsjö låtar som trots text är alldeles briljanta. Ofta är det ju inte låtarna i säg det är fel på, snarare på de ack så meningslösa texterna. Många av dessa skulle kunnat bli direkt legendariska om bara, säg, en ung Lloyd Cole fått skriva texterna istället. Hör exempelvis Krazes "The Party". Textmässigt är den ungefär på samma nivå som i Pinks motsvarande alster, men som låt alldeles briljant. Det är i sanning ett närmast oförlåtligt slöseri. Texten kan i bästa fall betraktas som ganska rolig:
Och trodde ni på allvar att den obligatoriska Seinfeld-referensen skulle utebli? Vi kan säga så här: är du ute någon gång och allt för många låtar av typen C+C Music Factory "Everybody Dance Now" spelas på rad, gå då demonstrativt upp på dansgolvet och sätt ett definitivt slut för festen genom att koreografera din dans efter Elaines exempel:
Tiotalets viktigaste låt
Avantgardet: Tensnakes Coma Cat är för tiotalet vad The Avalanches Since I Left You var för nollnolltalet.
Farwell to the uncool...
...ty på lördag har jag och min gode vän Pontus Gotting förärats möjligheten att forma ljudlandskapet på våra vänner Linnea och Jades klubb Audiofon (i varje fall en stund). Och inte ens Satan, a.k.a Stockholms Lokaltrafik AB, kommer att kunna stoppa oss.
Ni kan räkna med allt från stillsamma, vackra alster som The Beautiful Souths Woman in the Wall till moraliskt uppbyggande dansathems som CeCe Rogers All Join Hands. Dessutom kan ni få höra en ny, egen edit på Rhythm Talks City Street, i riktigt stora högtalare. You aint' wanna miss this one!
Rhythm Talk - City Street (A. Kuylenstierna Soulful Edit)
Always Follow The Radio Dept.
The Radio Dept. forsätter att utgöra vårt främsta incitament för fortsatt levnad här på jorden. Det bör absolut arrangeras festligheter av bibliska dimensioner när Clinging To A Scheme släpps, förmodligen nu i mars.
The Radio Dept. - Never Follow Suit
Bonus: En äldre låt från Lesser Matters-tiden. Refrängen!
The Radio Dept. - Lean Back, Lean Forward
När The Temptations Räddade Min Sommar
Sommaren 2007 arbetade jag nattskifte på Herenco Tryckeri i Jönköping. Arbetet gick ut på att räkna och packetera oumbärliga tidningsskrifter som Tranås Tidning, Vetlanda Nyheter och Skaraborgs Länstidning och sedan skicka ut dessa till ett gäng desillusionerade lastbilsförare på lastkajen utanför. Min chef hette Maggan (antaligen Margareta innan hon påbörjat sitt arbeta på Herenco). Maggan, som styrt packsalen sedan 1991, och vars bitterhet ökat exponentiellt med var passerande år, gjorde att tillvaron på arbetet de flesta av kvällar skulle passa alldeles utmärkt som ett extrakapitel i GULAG-arkipelagen.
Man det gjorde mig inte så mycket. Bara jag var natt stillsamt kunde cykla hem efter arbetets slut, anlända till mitt tomma hus och precis hinna upp till balkongen utanför mitt rum för att se solen stiga över trädtopparna. Och så satte man sig där, tände en Lucky Strike och ackompanjerade det hela The Tempations - I Could Never Love Another (After Loving You). Spontant kan man ju tycka att, säg, Dislocation Dances Midnight Shift vore ett aningen mer passande anthem. Men jag sökte å andra sidan inte efter tröst och medömkan - jag vill bara uppfyllas av något större och vackrare än livet självt.
Och det vore knappast en överdrift om jag påstod att jag liderligt skulle återuppta ett förhållande - om så det tagit slut under omständigheter med inslag av köksknivar och cyanid - om jag bara dagarna senare fått I Could Never Love Another (After Loving You) skickad till mig på kassettband. Ett tillkommande brev vore alldeles överflödigt. Bara så ni vet.
The Temptations - I Could Never Love Another (After Loving You)
girl i can't believe my earsMan det gjorde mig inte så mycket. Bara jag var natt stillsamt kunde cykla hem efter arbetets slut, anlända till mitt tomma hus och precis hinna upp till balkongen utanför mitt rum för att se solen stiga över trädtopparna. Och så satte man sig där, tände en Lucky Strike och ackompanjerade det hela The Tempations - I Could Never Love Another (After Loving You). Spontant kan man ju tycka att, säg, Dislocation Dances Midnight Shift vore ett aningen mer passande anthem. Men jag sökte å andra sidan inte efter tröst och medömkan - jag vill bara uppfyllas av något större och vackrare än livet självt.
Och det vore knappast en överdrift om jag påstod att jag liderligt skulle återuppta ett förhållande - om så det tagit slut under omständigheter med inslag av köksknivar och cyanid - om jag bara dagarna senare fått I Could Never Love Another (After Loving You) skickad till mig på kassettband. Ett tillkommande brev vore alldeles överflödigt. Bara så ni vet.
The Temptations - I Could Never Love Another (After Loving You)
are you really telling me goodbye
see you're taking away
my reason for living
and you won't even tell me why
before you walk out the door
there's something i want you to know
that i could never ever love another
after loving you
ooohoo
no other love will i share
cause none can compare
after loving you
it was only yesterday
your words are still fresh in my mind
baby you said
long as the rivers flow
each day you'd love me more
now you wanna leave me behind
Listen baby
I don't know what it's gonna take to make you stay
I just know i've got to find a way
cause i could never never never ever love another
after loving you
ooohoo
no other will i share
cause none, none can compare
after loving you
so baby please saty beside me
I need your sweet love to guide me
Oh baby baby baby baby baby baby
( i could never love another)
oooohhhh after loving you
( i could never love another after loving you)
baby baby baby it was only only only only yesterday
your words are still fresh in my mind
i remember you said
long as the rivers flow
each day you'd love me more
now you wanna leave, leave me behind listen baby
I don't know what it's gonna take to make you stay
i just know i've got to find a way
I could never, never never never ever love another after loving you
ooohooo
no other love will i share 'cause none, none can compare after loving you
ooooooh baby, on my bended knees i'm beggin you to stay here with me
ooooh
Ooooooh
Baby baby baby baby
I could never never ever never ever love another
after loving you
ooohoooo
no other love will I share cause none can compare
after loving you.
Betyg: 11/10
School is like a lollipop. It sucks until it is gone.
Jag provoceras alltid att spela The Headmaster Ritual minst en gång under den ytterst plågsamma process en hemtenta ofta förorsakar. Förra våren kom jag, exempelvis, att drabbas en hemtenta som förhindrade mig att, bokstavligt talat, lämna lägenheten på fem hela dygn. Då sjunger man gärna lite extra högt med i rader som 'Give up life as a bad mistake'.
Under den pågående tentamen har jag nu lyckats ta mig så långt som till slutordet. Naturligtvis är det då alldeles följdriktigt att ackompanjera en sådan framgång med Gino Soccios Love Is:
Say I Was The Only One!
En gång i tiden gick det lite sisådär med ett förhållande.
Då lyssnade jag mycket på den här låten:
Då lyssnade jag mycket på den här låten:
He's Just Beginning To Live?
69 Love Songs, något av popmusikens svar på På Spaning Efter Den Tid Som Flytt, känns r
imligen som det enda en människa borde kunna få ur sig om så man hade en hel livstid i förfogande. Saken är bara den att Stephin Merritt inte är en vanlig människa, likt oss andra. Ty inte nog med att spelat 69 Love Songs, nej: han föregick också detta album med Distant Plastic Trees, The Wayward Bus, The House of Tomorrow, Holiday, The Charm of the Highway Strip och Get Lost. Och sedan kom han, som om det redan inte vore nog, att följa upp 69 Love Songs med ytterligare två enorma album, i och Distortion. Och någonstans där, i ett nytt decennium och allt, frågar väl vi oss alla "Nu, Merritt, gamle man, kan du väl för i helvete inte har så mycket mer att säga?". "Nej", skrattar Merritt ironiskt, och drar fram Realism ur innerfickan "...för jag har ju verkligen inget mer att säga".
Kardinalfel 2000
Det skrevs tidigare om en av världshistoriens bästa sånginsatser. I rådande känslorus gick bemärkelsen till Joe Strummer i Train in Vain. Uppenbarligen gick saker och ting lite väl fort där, ty som en av mina två läsare noterade har jag gjort bort mig monumentalt: Joe Strummer sjunger inte en ton i Train in Vain. Det är istället gitarristen, Mick Jones, i detta fall vokalisten, som borde ha kanoniserats. Det hela är en oförlåtlig blunder.
Jag söker absolution genom att utse en ny bästa sånginsats. Den här gången motiveras det hela inte av att mitt hjärta rundat galaxen med anledning av den fantastiska kombination toner somliga stämband ibland förmår generera. Tvärtom. Killen sjunger ju inte ens - i varje fall inte enligt exempelvis min gamla gitarrlärare på kulturskolan. Å andra sidan hör ju, som bekant, kulturskolor i allmänhet hemma i helvetes mest perifera utpost, där skärselden brinner lite extra.
Kort sagt är detta en av världshistoriens bästa sånginsatser ungefär av samma anledning som varför vinjetten till Kalles Klätterträd är den bästa vinjetten.
Jag söker absolution genom att utse en ny bästa sånginsats. Den här gången motiveras det hela inte av att mitt hjärta rundat galaxen med anledning av den fantastiska kombination toner somliga stämband ibland förmår generera. Tvärtom. Killen sjunger ju inte ens - i varje fall inte enligt exempelvis min gamla gitarrlärare på kulturskolan. Å andra sidan hör ju, som bekant, kulturskolor i allmänhet hemma i helvetes mest perifera utpost, där skärselden brinner lite extra.
Kort sagt är detta en av världshistoriens bästa sånginsatser ungefär av samma anledning som varför vinjetten till Kalles Klätterträd är den bästa vinjetten.
Ancestral Black
Skulle Timo Räisänen, eller någon annan vit, degenererad nolla, ha mage att betitla en trallig liten poplåt "Ancestral Black", vore det enda följdriktiga 100 offentliga piskrapp och livstids fängelse (om han även flikar in ordet "motherland"?: arkebusering). "Ancestral Black (Afefe Iku's Motherland Dub)" får och kan endast skapas av personer vars namn inte är mindre än Djinji Brown eller Afefe Iku, och kan under sådana förutsättningar inte låta annat än så här:
Destroy The Bourgeois Capitalist Process
Did you lie when you spoke to me?
Jag vet inte om ni riktigt har förstått det här ännu, men Joe Strummers sånginsats i Train in Vain hör till det bästa som någonsin hänt mänskligheten.
I see all my dreams come tumbling down //
I can't be happy without you round
Jag dör.
(Och när Strummer berättar om sitt pissavlönade jobb, låter det uppriktigare än när Moz berättar hur han inte kan gå ut på grund av sin obefintliga garderob)
The Clash - Train in Vain
The Clash - Train in Vain (Generic People's DJ Edit)
You Can't Hide Your Love
2010
Vill inviga vårt nya decennium med mycket feeling. Och vem lämpar sig då inte bättre än Demis Roussos? Plötslig framstår självaste Antony Hegarty som en oinspirerad, talanglös klåpare.
Årets album!
Nollnolltalet: filmfavoriter
Slås återigen av den ganska märkliga faktum att film över huvud taget var något jag började konsumera först under nollnolltalet - mer eller mindre. Det ska dock sägas att jag i relation till musikintresset förhållit mig ganska passiv och lat - alternativt är det mest en känsla som har å göra med att jag stötte på Tativille i allt för tidig ålder. Där påminns jag ständigt om vidden av min erbarmliga kunskap, och där demonstreras fram för allt hur extremt många filmer jag aldrig kommer att få se. Känns den där God-ar-d som djupdykning nog? Ta dig då en noga titt på den här listan.
Vad är grejen med att 97 % av vår tids regissörer äger en Y-kromosom? Har evolutionen helt enkelt gjort Y-kromosomen lite duktigare på att skriva manus och spela in film? Visst. Och knappast har saker och ting sett mycket bättre ut under nollnolltalet. Vi får hoppas på att Mai Zetterlings ande inspirerar och vänder på skeppet under nästkommande årtionde.
I övrigt vill jag tacka Jönköpings Filmstudio - antagligen det bästa som hänt den staden, tillika avgörande motvikt mot SF-monopolet (och kyrkorna).
Det kändes snudd på omöjligt att välja ut filmer, specifikt från nollnolltalet, och upprätta någon slags inbördes hierarki dem emellan. Det vore för besvärligt. Istället bara en sporadisk samling på olika vis bra och/eller betydelsefulla filmer:
The Man Without A Past (Aki Kaurismäki, 2002)
The Squid and the Whale (Noah Baumbach, 2005)
Bad Santa (Terry Zwigoff, 2003)
The Aviator (Martin Scorsese, 2004)
Mulholland Drive (David Lynch, 2001)
Tristram Shandy: A Cock and Bull Story (Michael Winterbottom, 2005)
Funny Games (Michael Haneke, 2007)
The Life Aquatic with Steve Zissou (Wes Anderson, 2004)
In The Mood For Love (Kar Wai Wong, 2000)
There Will Be Blood (Paul-Thomas Anderson, 2007)
Nacho Libre (Jared Hess, 2006)
Du Levande (Roy Andersson, 2007)
Vad är grejen med att 97 % av vår tids regissörer äger en Y-kromosom? Har evolutionen helt enkelt gjort Y-kromosomen lite duktigare på att skriva manus och spela in film? Visst. Och knappast har saker och ting sett mycket bättre ut under nollnolltalet. Vi får hoppas på att Mai Zetterlings ande inspirerar och vänder på skeppet under nästkommande årtionde.
I övrigt vill jag tacka Jönköpings Filmstudio - antagligen det bästa som hänt den staden, tillika avgörande motvikt mot SF-monopolet (och kyrkorna).
Det kändes snudd på omöjligt att välja ut filmer, specifikt från nollnolltalet, och upprätta någon slags inbördes hierarki dem emellan. Det vore för besvärligt. Istället bara en sporadisk samling på olika vis bra och/eller betydelsefulla filmer:
The Man Without A Past (Aki Kaurismäki, 2002)
The Squid and the Whale (Noah Baumbach, 2005)
Bad Santa (Terry Zwigoff, 2003)
The Aviator (Martin Scorsese, 2004)
Mulholland Drive (David Lynch, 2001)
Tristram Shandy: A Cock and Bull Story (Michael Winterbottom, 2005)
Funny Games (Michael Haneke, 2007)
The Life Aquatic with Steve Zissou (Wes Anderson, 2004)
In The Mood For Love (Kar Wai Wong, 2000)
There Will Be Blood (Paul-Thomas Anderson, 2007)
Nacho Libre (Jared Hess, 2006)
Du Levande (Roy Andersson, 2007)
What?
Pet Shop Boys-What Have I Done To Deserve This ? (Cosmonauts Dub Edit)
