BEFORE HOLLYWOOD

Ännu minns jag den arla morgonen och de alltjämt sista dagarna maj. Solen skymtade mellan stadens kvadratiska hussiluetterna i väst och lätta rökmoln slapp ur våra uppsluppna munnar. Detta var klassens sista dagar, och som alltid drabbades man av de mest ambivalenta av känslor, pendlandes någonstans mellan nostalgiskt vemod och framtidshängiven eufori. Jag betraktade händelsen som något av en veritabel vändpunkt i livet, själva länken mellan barndom och mandom, denna skarv mellan mellanstadiet och högstadiet. Efter tre års anmärkningsvärt idogt ihopsamlande av pengar stod vi så till sist utanför bussen inför den (med tiden allt mer) monumentala resan mot: Stockholm. Nämnda morgon var av extra betydelse, ty bara dagen tidigare hade jag begivit mig ned till stadens enda, men på den tiden hyggligt habila skivbutik, Megahertz, och för min obetydliga månadspeng köpt bob hunds Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!! från -98. Skivan låg i min Walkman den morgonen. Strax utanför bussen gick jag fram till Pontus, för vem jag i telefon kvällen före exalterat berättat att han var huvudrollsinnehavaren i den bästa poplåt jag någonsin hört. Vi lyssnar med andakt på andra spåret, och blott någon timme senare, i motljus på E4:an i nordlig riktning, sjöng vi ogenerat högt i målbrottsmodulerad samstämma ”tralala lilla Pontus! Kom hit ska du få en puss!”. Men vidare består själva bevistelsen i Stockholm mest av fragmentariska, oväsentliga minnen. Åter hemma, precis när sommarlovet skulle ta sin början, granskade jag av händelse albumets baksida och fann att Thomas Öberg i själva verket sjunger ”tralala lilla molntuss”. Men detta faktum har dock aldrig tillmätts någon betydelse. Den oskyldiga, naiva lilla händelsen var alltjämt början på något nytt, och fantastiskt.

Jag minns Omslag: Martin Kann. Inte nog med att det är kanske det mest särpräglade, fyndiga albumkoncept i modern musikhistoria; det är även ett album som en gång i tiden ingick i min brors avbetalningsplan - i form av album - efter att han lånat en ganska ansenlig mängd pengar (där i ingick också, för övrigt, David Bowies kompilation Changes på vilken jag första gången lyssnade på 'Heroes' - ännu ett rörande minne). Det nionde spåret på Omslag: Martin Kann heter 'Düsseldorf' och i första klass på gymnasiet träffande jag två kamrater vilka förtäljde en historia om hur de en gång synkroniserat utropat Düsseldorf! efter att ha upplevt en dylik undervattensekvens en sommardag i havet. Det tyckes mig så vackert då. Den där sommaren lyssnade vi särskilt mycket på bob hund. Ännu blir jag alldeles varm inombords vid de inledande tonerna till 'Rock 'n roll tar död på mig' och knäsvag vid de så ömsint artikulerade textraderna i '15 år bakåt och 15 år framåt'. bob hund var kontinuerligt aktuellt genom högstadiet, men upplevde alltså i denna nya kontext en smärre renässans. Under gymnasiet (främst de första två) möttes vi upp under ceremoniella former, en älskvärd initierad liten krets kännare och dilettanter, helgen vecka 48 för att spela skivor, begrunda videon till Den ensamme sjömannens födelsedag, tolka exentriska textrader och fundera över huruvida bandet spelat på sista versen eller ej. Ingen visste: bob hund bildades trots allt redan 1991 - då var jag två år -, och hade inte sedan 2003 varit verksamma. Sammanfattningsvis ådrar jag mig att konsensus var den att det förmodligen aldrig skulle bli något mer, något nytt. Någon blickade sorgest upp mot stjärnorna och berättade allvarsamt om hur bob hund, sades det, hade flera hundra låter som bara låg liggandes i någon vrå. Och dessa skulle alltså aldrig spelas in. Blott erodera och försvinna ner i historiens avgrund.

Som bekant kanske är uppstod bob hund i identisk banduppsättning under namnet Bergman Rock mellan åren 2003 och 2005. Öberg sjöng denna gång inte på sin patenterade skånskskeva svenska; istället sjöngs det på skånskskev engelska. Jag uppskattade varken det pekorala namnet, de trista omslagen eller de relativt intetsägande poplåtarna. Idén med det hela var tydligen att göra sig en internationell karriär. Detta gick väl, vad jag förstått, följaktligen något åt helvete. I efterhand tycktes det mig alltid så mycket intelligentare och tuffare att - såsom de gjorde 2001 - blott som bob hund fara till London över en natt, sjunga på svenska och mingla med den sjövilda publiken på samma språk. I ljuset av att de tackade nej till Graham Coxons ödmjuka förfrågan att få spela med dem, kan ju detta i säg tyckas vara en tillräckligt tydlig indikation på att ett degenererat bob hund på engelska knappast är receptet då anspråk görs på den anglofila kärleken. Svenska går ju alldeles utmärkt. Och att Coxon sedermera kom att tolka bob hunds 'Min trampolin' på svenska gör ju saken bara än mer talande. Minns ni för övrigt Sci-fi Skane? Detta Öbergska sidoprojekt är väl i princip mest minnesvärt för de kvasi-fyndiga titlarna (”Känslan av att världen krymper växer”), mer än för själva substansen. På Popadelica, det nya svarta i Jönköping, gjorde bandet en två timmars spelning för ett par år sedan. När en halvtimme passerat stod kring fem personer kvar. Resterande hundra hade givit sig av till The Radio Department. Öberg ägnade den sista timmen åt att spela trummor i publiken. Det var minst sagt fascinerande. Och jag ska vidare inte ens börja tala om hans otippade, obskyra samarbete med Graham Lewis, från Wire, under det lika obskyra namnet (He Said) 27#11.

Jag minns inte alls vad jag gjorde eller befann mig helgen vecka 48, 2008. I varje fall fanns mina tankar inte hos bob hund. Jag hade läst och hört om att bandet gjort några livespelningar sedan en tid tillbaka, att Öberg arbetet ihop med The Hives samt att gitarristen Conny Nimmersjö turnerat ihop med Thåström (minns dem från Arvikafestivalen 2006) och även gett sig in på en solokarriär. Några vänner såg bob hund på Roskildes oranga, bibliskt proportionerliga scen sommaren 2008. Händelsen fick mig att tro att någonting onekligen höll på att hända. Alltjämt kvarstod frågetecken kring huruvida detta endast indikerade att bandet behövde betala sina räkningar varefter nöden krävde handling, eller om det blott var ”kul att spela lite med grabbarna igen” alternativt att det i själva verket var förspelet inför ett nytt album. Det var inget jag tänkte på då. Mina förväntningar hade obönhörligen avmattats exponentiellt med att den gymnasiala högåldern kändes allt mer fjärran. På det stora hela har obetydlig tankeverksamhet ägnats åt bob hund, ty ständigt har jag - trots allt frekventare livespelningar som tytt på motsatsen- blott, medvetet eller omedvetet, varit övertygad om att det aldrig på allvar skulle bli något mer. Ville jag ens att det skulle bli något mer? Jag vet bara att känslan var omåttligt perplex och surrealistisk då det där albumet, vilken profetian spådde aldrig skulle spelas in, så plötsligt bara fanns där:



Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

Ska jag skratta eller gråta? Jag vet inte. Jag känner mest att albumet fört mig på en tårögd, oceanisk nostalgitripp. Likt den där sommardoften du konsekvent förnamn och betingade med platser och människor under din barn- och ungdom, kan de så omistliga bob hundska poparrangemangen på liknande sätt aktivera en uppsjö minnen och alltid få mitt hjärta att slå lite fortare. Men, bob hund idag? Är det kompatibelt? Är det värdigt och relevant? Tja. Att sju år har passerat kan i varje fall knappast gå någon med hjälplig kännedom obemärkt förbi. Liksom det ljudbildsmässigt råder en tydlig diskrepans mellan bob hund (1) och Stenåldern kan börja, är spåren efter odysséerna med Bergman Rock och - i synnerhet - Sci-Fi Skane omistliga i 2009 års tappning av bandet. Med andra ord: bob hund är allt annat än reinkarnerat exakt som förut. På gott och ont. Starkt förenklat tycks första halvan av albumet vara ett bob hund influerat av Sci-Fi Skane. Andra halvan ett Sci-Fi Skane influerat av bob hund. Jag förutsätter att detta implicerar vilken halva jag tillmäter störst värde.

 Om än nyanserna, för att accentuera, är små: 'Ett litet ljus söker sitt mörker' är onekligen ett intelligent, suggestivt litet popverk, låtvändningen i mitten av 'Siffran vill bli fel' är alldeles betagande. Etcetera.

Nu då? Man kan ju ej annat än fråga sig huruvida bob hund fortsatt kommer att slå följa med mitt liv, mot det slutgiltiga ljuset i tunneln. Det vet jag inte. Jag kan blott påpeka, att eventuella forsatta alstranden av pianoarrangemang likt det i titelspåret, får mig att tro att det nog alls inte är en omöjlighet. Vi får se hur det artar sig, helt enkelt, nu när sommaren rasar.

Kärleksfull repertoar:
bob hund - Invandraren
bob hund - Dubbel tvekan
bob hund - Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss
bob hund - Rock`n`roll Tar Död På Mig
bob hund - Ett gipsat löfte
bob hund - Stora tankar i lilla berg- och dalbanan
bob hund - Edvin Medvind
bob hund - Helgen v. 48
bob hund - Ett ja som låter som ett nej
bob hund - Goddag o adjö
bob hund - Reinkarnerad exakt som förut
bob hund - Rundgång, gräslök, fågelsång
bob hund - Jag rear ut min själ
bob hund - 15 år bakåt och 15 år framåt
bob hund - Papperspåse

/A