Youth Culture
The Radio Dept. börjar att komma till åren. Man kan anta att bandets medlemmar numera inte är särskilt främmande inför ett liv präglat av komponenter som skrikande småbarn, radhus i Solna och miljövänliga kombibilar. Och det är alldeles i sin ordning - livet har sin gång, den biologiska klockan tickar och saker förändras med åldern. Samtidigt släpper bandet en singel i vilken en samplad, ung Thurston Moore pratar om att vi bör försvara youth culture. Vi ställer oss omedelbart frågan: vänta nu; ni är alltså samtliga 30 plus och har barn på dagis - är det inte då ganska obefogat och paradoxalt av er att prata om 'youth culture'? Och svaret på den frågan är mycket enkel: Nej, det är det inte. Det finns inget annat band - och då menar jag inget - så hejdlöst berättigade att stå upp för allt vad youth culture kan tänkas innebära som just The Radio Dept. Någon gång under nollnolltalet upphörde youth culture - om vi väljer att kalla det så - att vara en betingelse som nödvändigtvis skulle behöva ha med ålder att göra. Den ekvation som under andra hälften av 1900-talet (ofta med all rätt) satt ett negerat likhetstecken mellan god smak och ackumulerande ålder, är idag inte alls lika självklar. Popmusik handlade en gång i tiden om att var ung, idag handlar det om en förhållning. The Radio Dept. är det allra tydligaste beviset.
Upprymd som jag är, tog jag mig friheten att göra en egen version. För övrigt med en sampling hämtad från en minnesvärd scen i Ettore Scolas C'eravamo Tanto Amati:
The Radio Dept. - Heaven's On Fire (A. Kuylenstierna Palumbo Version)
Tensnake med sällskap går hem från klubben för att förvandla ont till gott
"just had a little jam session with an amazing person i met on a party tonight. the music was crap, so we decided to leave and this is what came out.... I felt like i wanted to share it with you, will leave it online for a few days.... just demo mode, not supposed to be released, just enjoy ;-) cheers"
Få saker berör lika starkt som musik. I din ensamhet, eller i ett slutet sällskap av behjärtansvärda vänner, berör i regel musiken dig på så vis att ditt liv plötsligt uppfylls av mening, av hopp om den utopisk framtiden, av outsäglig ömsint kärlek till världen, universum och allting. Men i städernas uteliv, nästan alltid dogmatiskt styrt av lagen om den minsta gemensamma nämnaren, är effekten ofta den motsatta. I dessa miljöer uppfylls man istället ganska omgående av en nihilistisk känsla så stark att enbart fyra alternativ då står till buds:
1. Du stannar kvar på platsen och försöker dricka så pass stora mängder alkohol att musiken plötsligt blir uthärdlig eller ej längre registreras av öronen 2. Du hotar med att polisanmäla DJn under brottsrubrik "Uppvigling till självmord" om denne inte omedelbart upphör med sin aktivitet 3. Du ger helt enkelt upp och går med förlorad tro på livet hem för att gråta dig till en sömn du hoppas förblir evig 4. Du slår dig stillsamt ned på en stol. Där sitter du mycket länge och absorberar så mycket negativ energi du bara förmår. Tillslut kommer du att nå den absolut nollpunkten. När detta ögonblick infaller ställer du dig upp och spanar i mörkret efter en person som ser ut att ha ägnat sig åt en liknade aktivitet som du själv. Därefter vandrar du fram till denna person och inleder en allvarlig konversation. Samförståndet av hat och förtvivlan visar sig vara precis lika starkt hos er båda, och ni talar om att man först efter att upplevt och definierat den absoluta ondskan kan förstå vad som motsvarar den absolut godheten, varför någon av er bara stunden därpå följaktligen frågar "Min kära, vad vore själva anti-tesen till det som vi ikväll fått genomlida?". Och som givet från ovan utbrister ni båda "Rachel Sweet 'It's So Different Here'!" Och så lämnar ni klubben hand i hand och springer längs stadens gator hela vägen till den närmaste boningen, där ni öppnar en flaska amarone, spelar "It's So Different Here" länge, länge och ägnar sedan resterande del av natten åt att spela in en alldeles egen version av "It's So Different Here". Uppfyllda av kosmisk kärlek somnar ni sedermera i varandras armar.
1. Du stannar kvar på platsen och försöker dricka så pass stora mängder alkohol att musiken plötsligt blir uthärdlig eller ej längre registreras av öronen 2. Du hotar med att polisanmäla DJn under brottsrubrik "Uppvigling till självmord" om denne inte omedelbart upphör med sin aktivitet 3. Du ger helt enkelt upp och går med förlorad tro på livet hem för att gråta dig till en sömn du hoppas förblir evig 4. Du slår dig stillsamt ned på en stol. Där sitter du mycket länge och absorberar så mycket negativ energi du bara förmår. Tillslut kommer du att nå den absolut nollpunkten. När detta ögonblick infaller ställer du dig upp och spanar i mörkret efter en person som ser ut att ha ägnat sig åt en liknade aktivitet som du själv. Därefter vandrar du fram till denna person och inleder en allvarlig konversation. Samförståndet av hat och förtvivlan visar sig vara precis lika starkt hos er båda, och ni talar om att man först efter att upplevt och definierat den absoluta ondskan kan förstå vad som motsvarar den absolut godheten, varför någon av er bara stunden därpå följaktligen frågar "Min kära, vad vore själva anti-tesen till det som vi ikväll fått genomlida?". Och som givet från ovan utbrister ni båda "Rachel Sweet 'It's So Different Here'!" Och så lämnar ni klubben hand i hand och springer längs stadens gator hela vägen till den närmaste boningen, där ni öppnar en flaska amarone, spelar "It's So Different Here" länge, länge och ägnar sedan resterande del av natten åt att spela in en alldeles egen version av "It's So Different Here". Uppfyllda av kosmisk kärlek somnar ni sedermera i varandras armar.
Jag tror att vi alla inser vilket alternativ som med fördel bör väljas:
Don't Put Europe Out!
Det absolut mest otänkbara och fruktansvärda har inträffat: R.Kelly - mannen som fört innebörden av distanslöshet till nya, hitintills helt outforskade höjder - har ställt in sin Europaturné.
Överväger nu att köpa mig en flaska T-Röd och enbart lyssna på Etta James I'd Rather Go Blind i en veckas tid.
Vi bör inte skratta och dansa enligt instruktioner
Medborgare i världens alla länder ställs var dag inför allehanda sociala situationer, alla av olika beskaffenhet. Dessa kan vara allt från jobbiga, triviala, roliga, pinsamma, absurda, obegripliga eller vidriga till hemska, dåliga, romantiska, värdelösa, tråkiga, upplyftande eller fördummande. En sak tycks de dock ha gemensamt: samtliga kan, undantagslöst enligt vissa, på ett eller annat vis kan härledas till Seinfeld. Själv hör jag till den i Sverige svårt stigmatiserade stackars minoritetsgrupp som länge inte förstod varför jag ibland refererades till som en close-talker. Jag förstod precis lika lite varför man i upprörda tillstånd skulle skrika serenity now! eller var i det tydligen så omåttligt komiska låg när någon uttryckte en ödmjuk önskan om att en vacker dag få utbilda sig i marinbiologi.
Och trodde ni på allvar att den obligatoriska Seinfeld-referensen skulle utebli? Vi kan säga så här: är du ute någon gång och allt för många låtar av typen C+C Music Factory "Everybody Dance Now" spelas på rad, gå då demonstrativt upp på dansgolvet och sätt ett definitivt slut för festen genom att koreografera din dans efter Elaines exempel:
Man kan med fog föranledas och tro att jag alltså saknat förståelse för humor samt förmågan att kunna dechiffrera det sociala spelet på tillbörligt vis, fram till bara i somras. I det senare kan det mycket väl finnas en viss sanning, men inte riktigt i det förra. Ty en människa med undermålig humorförståelse gör exempelvis ingen som helst skillnad på Seinfeld och en serie som Vänner (en med god humorförståelse menar: är Seinfeld Orange Juice i sammanhanget, är Vänner inte ens Franz Ferdinand. Vänner är The Killers). Vad jag vill komma fram till är att det hela inte har sin grund i ett ifrågasättande av George Costanzas gränslösa storhet, istället har fördröjelsen, helt och hållet, haft å göra med en instinktiv aversion mot allt i kulturväg som explicit talar om för mig hur jag lämpligast bör reagera, tänka och tycka vid ett givet tillfälle.
Vad jag åsyftar är som misstänkt de pålagda studioinspelade skratten. Ett fenomen som 1) är en direkt förolämpning mot publikens intelligens, vilka uppenbarligen inte anses vara förmögna att identifiera en humorföreteelse på egen hand, och således behöver ta hjälp av en grupp statisters studioinspelade skratt för att komma till insikten "Aha! Humor! Nu ska alltså jag också skratta!" och 2), omvänt: inte alltid kan det som manusförfattare känns särskilt smickrande eller uppbyggande för självförtroendet att skriva i vetskapen om att det eventuellt komiska som skrivs ned ständigt måste accentueras av ett studioskratt just för få det att uppfattas som så. I dag sitter, exempelvis, Seinfeld så fast cementerad i cortex att de flesta av oss över huvud taget inte kan föreställa oss serien utan de hjälpsamma skratten. Flera av oss kanske till och med - gud förbjude - är av den åsikt att Seinfeld eller Frasier i själva verket behöver studioskratten. Vänner och Mr Bean må kanske behöva lite studioskratt som signalerar när åskådaren ska skratta åt de undantagslöst totalt värdelösa skämten, men i övrigt? Blir det verkligen roligare när någon annan skrattar först? Föreställ er studioskrattbefriade serier som The Office, The Thick Of It, Family Guy, Peep Show eller varför inte Larry Davids hjärtebarn Curb Your Enthusiasm, med pålagada skratt. Känns detta spontant som ett grepp vilket skulle medverka till att göra dessa serier mer sevärda, underhållande och intelligenta, eller känns det snarare som den sämsta idén sedan Liam och Noel Gallagher i början av 90-talet bestämde sig för att starta ett band?
Poängen är att samma typ av aversioner också är i omlopp gällande musik. Det vilar något lätt korkat och framför allt tråkigt över musik med titlar som "Dance All Night", "Keep On Dancing", "Dance Party", "Never Stop The Dance", "Just Wanna Dance". Eller allt som helt enkelt uppmanar mig till att "move" min "body". Eller är det någon som känner sig motiverade att göra en volt in på dansgolvet när det här börjar pumpa ur de stackars högtalarna?:
(Kanske är det för väl att hon just i detta fall uppmanar till alkoholkonsumtion. Antagligen förstod Pink att låten som sådan var så in i helvetes jävla usel, att hon tvangs skriva en text bestående av explicita instruktioner för hur folk borde reagera (påbörja en fest, drick mycket sprit och glöm vad ni hört). Vore textinnehållet annorlunda finns en föreliggande risk att större delen av lyssnarskaran skulle komma att bli gravt deprimerade och spontant köra bilen rakt in i närmsta tegelmur med anledning av att återupprepade gånger i nyktert tillstånd trakasserats av Lucifer själv inkarnerad i formen av en mp3-fil signerad "Pink". Enbart Fredrik och Filippa Reinfeldt skulle möjligtvis anse att låten, oavsett textinnehåll, vore ett passande val till blandskivan, placerad någonstans mellan Takidas "As You Die" och Da Buzz "Alive")
Blir alltså samtliga låtar med dansinstruktioner per automatik något som bör förkastas? Nej. Det finns en hel uppsjö låtar som trots text är alldeles briljanta. Ofta är det ju inte låtarna i säg det är fel på, snarare på de ack så meningslösa texterna. Många av dessa skulle kunnat bli direkt legendariska om bara, säg, en ung Lloyd Cole fått skriva texterna istället. Hör exempelvis Krazes "The Party". Textmässigt är den ungefär på samma nivå som i Pinks motsvarande alster, men som låt alldeles briljant. Det är i sanning ett närmast oförlåtligt slöseri. Texten kan i bästa fall betraktas som ganska rolig:
Vad jag åsyftar är som misstänkt de pålagda studioinspelade skratten. Ett fenomen som 1) är en direkt förolämpning mot publikens intelligens, vilka uppenbarligen inte anses vara förmögna att identifiera en humorföreteelse på egen hand, och således behöver ta hjälp av en grupp statisters studioinspelade skratt för att komma till insikten "Aha! Humor! Nu ska alltså jag också skratta!" och 2), omvänt: inte alltid kan det som manusförfattare känns särskilt smickrande eller uppbyggande för självförtroendet att skriva i vetskapen om att det eventuellt komiska som skrivs ned ständigt måste accentueras av ett studioskratt just för få det att uppfattas som så. I dag sitter, exempelvis, Seinfeld så fast cementerad i cortex att de flesta av oss över huvud taget inte kan föreställa oss serien utan de hjälpsamma skratten. Flera av oss kanske till och med - gud förbjude - är av den åsikt att Seinfeld eller Frasier i själva verket behöver studioskratten. Vänner och Mr Bean må kanske behöva lite studioskratt som signalerar när åskådaren ska skratta åt de undantagslöst totalt värdelösa skämten, men i övrigt? Blir det verkligen roligare när någon annan skrattar först? Föreställ er studioskrattbefriade serier som The Office, The Thick Of It, Family Guy, Peep Show eller varför inte Larry Davids hjärtebarn Curb Your Enthusiasm, med pålagada skratt. Känns detta spontant som ett grepp vilket skulle medverka till att göra dessa serier mer sevärda, underhållande och intelligenta, eller känns det snarare som den sämsta idén sedan Liam och Noel Gallagher i början av 90-talet bestämde sig för att starta ett band?
Poängen är att samma typ av aversioner också är i omlopp gällande musik. Det vilar något lätt korkat och framför allt tråkigt över musik med titlar som "Dance All Night", "Keep On Dancing", "Dance Party", "Never Stop The Dance", "Just Wanna Dance". Eller allt som helt enkelt uppmanar mig till att "move" min "body". Eller är det någon som känner sig motiverade att göra en volt in på dansgolvet när det här börjar pumpa ur de stackars högtalarna?:
(Kanske är det för väl att hon just i detta fall uppmanar till alkoholkonsumtion. Antagligen förstod Pink att låten som sådan var så in i helvetes jävla usel, att hon tvangs skriva en text bestående av explicita instruktioner för hur folk borde reagera (påbörja en fest, drick mycket sprit och glöm vad ni hört). Vore textinnehållet annorlunda finns en föreliggande risk att större delen av lyssnarskaran skulle komma att bli gravt deprimerade och spontant köra bilen rakt in i närmsta tegelmur med anledning av att återupprepade gånger i nyktert tillstånd trakasserats av Lucifer själv inkarnerad i formen av en mp3-fil signerad "Pink". Enbart Fredrik och Filippa Reinfeldt skulle möjligtvis anse att låten, oavsett textinnehåll, vore ett passande val till blandskivan, placerad någonstans mellan Takidas "As You Die" och Da Buzz "Alive")
Blir alltså samtliga låtar med dansinstruktioner per automatik något som bör förkastas? Nej. Det finns en hel uppsjö låtar som trots text är alldeles briljanta. Ofta är det ju inte låtarna i säg det är fel på, snarare på de ack så meningslösa texterna. Många av dessa skulle kunnat bli direkt legendariska om bara, säg, en ung Lloyd Cole fått skriva texterna istället. Hör exempelvis Krazes "The Party". Textmässigt är den ungefär på samma nivå som i Pinks motsvarande alster, men som låt alldeles briljant. Det är i sanning ett närmast oförlåtligt slöseri. Texten kan i bästa fall betraktas som ganska rolig:
Och trodde ni på allvar att den obligatoriska Seinfeld-referensen skulle utebli? Vi kan säga så här: är du ute någon gång och allt för många låtar av typen C+C Music Factory "Everybody Dance Now" spelas på rad, gå då demonstrativt upp på dansgolvet och sätt ett definitivt slut för festen genom att koreografera din dans efter Elaines exempel:
