Vi bör inte skratta och dansa enligt instruktioner

Medborgare i världens alla länder ställs var dag inför allehanda sociala situationer, alla av olika beskaffenhet. Dessa kan vara allt från jobbiga, triviala, roliga, pinsamma, absurda, obegripliga eller vidriga till hemska, dåliga, romantiska, värdelösa, tråkiga, upplyftande eller fördummande. En sak tycks de dock ha gemensamt: samtliga kan, undantagslöst enligt vissa, på ett eller annat vis kan härledas till Seinfeld. Själv hör jag till den i Sverige svårt stigmatiserade stackars minoritetsgrupp som länge inte förstod varför jag ibland refererades till som en close-talker. Jag förstod precis lika lite varför man i upprörda tillstånd skulle skrika serenity now! eller var i det tydligen så omåttligt komiska låg när någon uttryckte en ödmjuk önskan om att en vacker dag få utbilda sig i marinbiologi.

Man kan med fog föranledas och tro att jag alltså saknat förståelse för humor samt förmågan att kunna dechiffrera det sociala spelet på tillbörligt vis, fram till bara i somras. I det senare kan det mycket väl finnas en viss sanning, men inte riktigt i det förra. Ty en människa med undermålig humorförståelse gör exempelvis ingen som helst skillnad på Seinfeld och en serie som Vänner (en med god humorförståelse menar: är Seinfeld Orange Juice i sammanhanget, är Vänner inte ens Franz Ferdinand. Vänner är The Killers). Vad jag vill komma fram till är att det hela inte har sin grund i ett ifrågasättande av George Costanzas gränslösa storhet, istället har fördröjelsen, helt och hållet, haft å göra med en instinktiv aversion mot allt i kulturväg som explicit talar om för mig hur jag lämpligast bör reagera, tänka och tycka vid ett givet tillfälle.

Vad jag åsyftar är som misstänkt de pålagda studioinspelade skratten. Ett fenomen som 1) är en direkt förolämpning mot publikens intelligens, vilka uppenbarligen inte anses vara förmögna att identifiera en humorföreteelse på egen hand, och således behöver ta hjälp av en grupp statisters studioinspelade skratt för att komma till insikten "Aha! Humor! Nu ska alltså jag också skratta!" och 2), omvänt: inte alltid kan det som manusförfattare känns särskilt smickrande eller uppbyggande för självförtroendet att skriva i vetskapen om att det eventuellt komiska som skrivs ned ständigt måste accentueras av ett studioskratt just för få det att uppfattas som så. I dag sitter, exempelvis, Seinfeld så fast cementerad i cortex att de flesta av oss över huvud taget inte kan föreställa oss serien utan de hjälpsamma skratten. Flera av oss kanske till och med - gud förbjude - är av den åsikt att Seinfeld eller Frasier i själva verket behöver studioskratten. Vänner och Mr Bean må kanske behöva lite studioskratt som signalerar när åskådaren ska skratta åt de undantagslöst totalt värdelösa skämten, men i övrigt? Blir det verkligen roligare när någon annan skrattar först? Föreställ er studioskrattbefriade serier som The Office, The Thick Of It, Family Guy, Peep Show eller varför inte Larry Davids hjärtebarn Curb Your Enthusiasm, med pålagada skratt. Känns detta spontant som ett grepp vilket skulle medverka till att göra dessa serier mer sevärda, underhållande och intelligenta, eller känns det snarare som den sämsta idén sedan Liam och Noel Gallagher i början av 90-talet bestämde sig för att starta ett band? 

Poängen är att samma typ av aversioner också är i omlopp gällande musik. Det vilar något lätt korkat och framför allt tråkigt över musik med titlar som "Dance All Night", "Keep On Dancing", "Dance Party", "Never Stop The Dance", "Just Wanna Dance". Eller allt som helt enkelt uppmanar mig till att "move" min "body". Eller är det någon som känner sig motiverade att göra en volt in på dansgolvet när det här börjar pumpa ur de stackars högtalarna?: 



(Kanske är det för väl att hon just i detta fall uppmanar till alkoholkonsumtion. Antagligen förstod Pink att låten som sådan var så in i helvetes jävla usel, att hon tvangs skriva en text bestående av explicita instruktioner för hur folk borde reagera (påbörja en fest, drick mycket sprit och glöm vad ni hört). Vore textinnehållet annorlunda finns en föreliggande risk att större delen av lyssnarskaran skulle komma att bli gravt deprimerade och spontant köra bilen rakt in i närmsta tegelmur med anledning av att återupprepade gånger i nyktert tillstånd trakasserats av Lucifer själv inkarnerad i formen av en mp3-fil signerad "Pink". Enbart Fredrik och Filippa Reinfeldt skulle möjligtvis anse att låten, oavsett textinnehåll, vore ett passande val till blandskivan, placerad någonstans mellan Takidas "As You Die" och Da Buzz "Alive")

Blir alltså samtliga låtar med dansinstruktioner per automatik något som bör förkastas? Nej. Det finns en hel uppsjö låtar som trots text är alldeles briljanta. Ofta är det ju inte låtarna i säg det är fel på, snarare på de ack så meningslösa texterna. Många av dessa skulle kunnat bli direkt legendariska om bara, säg, en ung Lloyd Cole fått skriva texterna istället. Hör exempelvis Krazes "The Party". Textmässigt är den ungefär på samma nivå som i Pinks motsvarande alster, men som låt alldeles briljant. Det är i sanning ett närmast oförlåtligt slöseri. Texten kan i bästa fall betraktas som ganska rolig:




Och trodde ni på allvar att den obligatoriska Seinfeld-referensen skulle utebli? Vi kan säga så här: är du ute någon gång och allt för många låtar av typen C+C Music Factory "Everybody Dance Now" spelas på rad, gå då demonstrativt upp på dansgolvet och sätt ett definitivt slut för festen genom att koreografera din dans efter Elaines exempel:


Kommentarer
Postat av: Kristina

Haha, underbart! Nu håller jag inte med dig i sak men fenomenet är mig smärtsamt bekant. Det vidriga i exkluderande referenskodex. Jag måste alltid gå och gå kissa när Scrubs, True Blood, Springsteens Nebraska eller annan populärkulturskanon kommer på tal. Jag måste gå för utanförskapet blir ändlöst. Gud vete att jag har försökt förstå. Men jag tycker det är dåligt. Och jag förstår inte referenserna. Och ibland hinner man inte dra innan referensterrorn har avslöjat en. Man ger fel svar på fel uppfodrande och gemenskapsmarkerande kommentar. Och då: SKAMMEN. Den är olidlig.

2010-03-03 @ 14:52:30
Postat av: T

Allvarligt mannen. Jag har varken brytningsfel eller annan syndefekt men jag får så sjukt ont i huvudet av att sitta och kisa mig igenom dina texter. Du får banne mig ta och ändra teckenstorlek på bloggen. Det här är olidligt.

Idag till exempel: Jag har inte ens läst texten ovan eftersom jag vägrar underkasta mig dina myrtecken. Nån jävla måtta får det vara.

2010-03-04 @ 13:22:04
Postat av: Ulrika

Och nu kan du få dem i din dator http://www.smithcom.se/ Bonus! Applåder och Ooooh:s medföljer.

2010-03-04 @ 13:23:38
Postat av: Adam

Kristina: Jag vet. Olidligt. Men du kan vara trygg i förvissningen om att inte heller jag sett varken på Scrubs eller True Blood (skulle det verkligen vara eftersträvansvärt?). Och den enda Springsteen-låt jag någonsin hört är "Born in the U.S.A". För övrigt har jag enbart sett piloten av Twin Peaks samt ett enstaka avsnitt Brideshead Revisited. We're equally worthless.



T: Jaså? Skumt. Det ser mycket bra och tydligt ut i Mac - både i Safari, Firefox och Opera. Det hela måste vara någon slags Windows-åkomma. Jag rekommenderar att du byter operativsystem, alternativt kan du zooma in texten med hjälp av webbläsaren.



Ulrika: What is the meaning of this?

2010-03-04 @ 20:38:46
URL: http://beforehollywood.blogg.se/
Postat av: dr D

Kan inte mer än fullständigt hålla med. Tanken om att South Park skulle ha pålagt studioinspelat skratt fick mig nästan att spy rakt här på skrivbordet.



"Det finns en hel uppsjö låtar som trots text är alldeles briljanta." Bevis: http://www.youtube.com/watch?v=1K7fL5s_1ac

2010-03-06 @ 02:43:17
URL: http://www.riff-raff.se/vd/utan_moral.php
Postat av: Adam

Eller hur! Någon borde verkligen ta sig tid att sätta ihop ett South Park-avsnitt fylld med skrattkavalkader. Först då kanske folk förstår hur absurt fenomenet faktiskt är.



Pump up the jam! Classic!



För övrigt aningen oroad över hur pass många i min umgängeskrets som köpt biljetter till Lady Gaga. Vad är det som är så bra och intressant med Lady Gaga? Hennes första singel heter "Just Dance". Är inte det en alldeles utmärkt anledning till att stanna hemma istället?

2010-03-07 @ 20:57:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0