Prediction is very difficult, especially of the future
Rent existentiellt existerar endast två verkligt hållbara bevekelsegrunder just nu:
The Supremes - How Long Has That Evening Train Been Gone
The Temptations - Why Did She Have to Leave Me (Why Did She Have to Go)
An Easy Man To Catch
All we are saying is give peace a chance
Barack Obama tilldelades Nobels fredspris. Detta utspel har ju uppenbarligen inget å göra med faktiska, mätbara insatser för världsfreden (vilket för övrigt vore ytterst naivt att tro att något sådant skulle kunnat uppnås efter blott tio månader vid rodret i pågående krig och finanskris), utan snarare någon typ av profylaktisk åtgärd, tänkt att stärka initiativet för vidare kamp för avrustning och fred. Det förfaller vara en sund tanke, enligt mig. Det tycks ju förnuftigare att utnyttja fredspriset både som ett fredspris och ett fredsvapen, snarare än att blott i efterhand tilldela ett då symboliskt, menlöst pris - när stormen redan blåst förbi. Det här förutsätter ju dock att något också händer; så visst är det ett risktagande från nobelkommitténs sida. Men, ärligt talet, vore det hela världen om saker och ting gick fel? Visst, det kan ju hända att Obama inleder ett atombombskrig med Iran - med pinsam stämning i Norge till följd. Eller bara att ingenting händer överhuvudtaget. Men det kan ju också visa sig att Obama faktiskt lyckas uträtta något av verkligt värde - vilket ju i sådan fall skulle utmynna i ett fredspris i vilket fall. Och vem vet - förutsatt det senare - om det inte var just det där fredspriset som skulle komma bli den, i varje fall delvis, bidragande faktorn till att avrustning eller någon form av fredsåtgärd de facto uträttades?
Men tillsvidare bygger detta pris enbart på en förhoppning. Och således - förutsatt att ingenting händer - kunde priset likaväl ha tilldelats Robert Kelly.
Girls
Hösten 2008, i en bil på väg mot en liten ort i närheten av Göteborg, diskuterade jag och en god vän Glasvegas nyligen utgivna debutalbum. Vi, liksom det övriga då fullkomligt extatiska Sverige, kunde, mycket riktigt, identifiera Glasvegas som ett beaktansvärt band, vars intentioner och ideal på alla vis måste betraktas som oklanderliga. Det minnesvärda i denna episod är dock ej denna vår unisona uppslutningen, det minnesvärda är - tvärtom - det faktum att ingen av oss kände oss särskilt berörda. Det kändes perplext. Vi ägnade, fruktlöst, den senare delen av samtalet åt försök att identifiera orsaken till att ingendera av oss ännu ägde detta Glasvegas självbetitlade debutalbum. Med tiden har vi dock, mycket löst, kunnat enas om att denna kinesiska mur i huvudsak består i inte av hypen (som annars tenderar att kunna bli en ej försumbar variabel i de fall band antar dessa hissnande magnituder), utan i den ljudbild, produktion och överhuvudtaget musikaliska uttryck som präglade detta debutverket. Trots detta har vi alltjämt aldrig ens tillnärmelsevis kunnat presentera ett konkret förslag, eller framlägga en referens, på hur det borde ha låtit - det enda jag med säkerhet kunnat konstatera är att The Style Councils 'Money-Go-Round' tilltalar mig på betydligt fler plan än 'Ice Cream Van'. I dagarna tog jag, så tillsist, del av det album som närmast på pricken sätter fingret på hur Glasvegas, rent musikaliskt, borde ha låtit: jag talar om Girls Album.Där Glasvegas musikaliskt är en enahanda, förutsägbar och aningen melodramatisk konstellation (visst: det fungerar mycket bra i en enskild låt som 'Geraldine', men sett över en hel skiva bara lätt bredbent och ointressant), som i sitt uttryck, ärligt talat, anspelar mer på, typ, U2 än något annat, är denna Girls debut en eklektisk och fingerfärdig sådan, där, utöver Glasvegas (som i "Hellhole Ratrace"), Teenage Fanclub, The Magic Numbers, The Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine, Pulp och Felt - och så kan man fortsätta - alla givits sin beskärda del över skivans tolv spår. Det existerar, i princip, knappt någon som helst gemensam nämnare: var låt framstår som unik, närmast helt och hållet apart från föregående eller nästkommande spår. Detta är ett tilltag, utfört av valfritt annat band som helst, som med all säkerhet blott skulle kännas direkt jobbigt och irriterande brokigt, men som här bemästras med sådan skicklighet att vi som lyssnare invaggas i känslan av att gemakligt vandra fram längs olika ljudlandskap och tidsåldrar; fram och åter mellan 80-, 90-, och 00-tal, utan att någonsin behöva känna sig vid av åksjuka. Det är en beundransvärd bedrift.
Ett av mina favoritalbum, Pulps debut It, från -83, har tragiskt nog hamnat i en becksvart skugga, ominöst kastad av 90-talets inkarnation av Pulp - den som vi sedan länge tagit för givet som den enda av verkligt värde. Det kändes därvidlag mycket ovisst huruvida vi någonsin igen skulle få uppleva en poplåt skriven utefter samma skimrande breddgrad som 'Blue Girls' eller 'In Many Ways'. Och ingen sådan poplåt har heller, mig veterligen, skrivits. Fram till bara nyligen, då Girls skrev 'Headache' - som vore det den förlorade låt Jarvis Cocker - av intimt personliga skäl - aldrig förmådde ge ut till allmänheten. Däri ligger uppenbarligen detta bands stora förtjänst: mångfaciteten. Glasvegas - å andra sidan - kan kanske på sin höjd göra en ännu en 'Geraldine' - men aldrig ett album innehållande dels en 'Geraldine', dels en 'Headache' och en 'Morning Light'.
