Gallret
För en tid sedan gjorde Skriet en spelning på Pluto. Den var mycket väl genomförd. Någonstans i mitten av det hela spelades en oväntad cover, eller tolkning (”cover” är onekligen ett tragisk ord bortom all räddning), vilken fick mig att tappa både öl och fattningsförmåga: bandet spelade Ulf Dagebys 'Gnistrande Snö'.I våras, i samband med min pappas 60:onde födelsedag, tog jag på mig uppgiften att samla ihop en volym låtar, tänkta att föra festens medverkande gäster på en ”härlig” nostalgitripp till det svenska 70-talet. Det blev till sist ingenting av den där volymen: proggen var helt enkelt allt för överväldigande usel. Det kändes inte försvarbart att spela låtar som ’Doin‘ the omoralisk schlagerfestival‘, när vi lika väl kunde ägna kvällen åt ‘Life on Mars?’. Av alla dessa svenska låtar föll egentligen endast en enda låt mig i smaken; ‘Gnistrande Snö’. Antagligen eftersom det var den låt som lät minst progg, och dessutom var begåvad med en fantastisk text. Men det var också något annat: jag kände igen melodin, stämningen, från någonstans. Efter en tids funderingar kom jag plötsligt på att ‘Gnistrande Snö‘ - eller i varje något av dess melodi - ju så genialiskt ackompanjerar slutscenen i Stefan Jarls ‘Ett Anständigt Liv’. Efter en tids letande på nätet fann jag just denna tvillinglåt: Ulf Dagebys ‘Gallret‘ - en låt vilken hör till det mest fascinerande och berörande jag någonsin upplevt i musikväg.
Kent sägs ju ha axlat rollen som den kongeniala urtolkaren av det svenska samhället. Det kan jag inte hålla med om. Ty Kent har aldrig skrivit något så ömsint vackert, bitterljuvt och vemodig, tillika bottenlöst fasansfullt, som ‘Gallret’. Det är inte minst dessa narrativa utformning som bidrar till dess unika särprägel: den tar sin början i det slentrianmässiga, i en likgiltig vardag på tomgång, i dov rotlöshet och hopplöshet, i ensamma lägenheter och evig desillusion, plötsligt bryter den upp, kastar dig upp i skyn på en flyktig, bitterljuv färd bland moln, du skymtar livet små glimtar av ljus, i en berusade, kortvarig lycka, och låtar dig förbli där så bara för en kort, kort stund, innan den till sist kastar dig tillbaka, ner i livets själva avgrundsbotten, ner i brutal verklighet, i hånskrattande död, i meningslöshet och fullkomlig nihilism.
Jag har aldrig klarat av att lyssna ända till slutet.
Ulf Dageby - Gnistrande Snö
Ulf Dageby - Gallret
Kommentarer
Trackback
